Intet är som väntans tider, jag väntar samtal från en presumtiv vän

Jag svarar alltid i telefon med ett ja? som om jag väntade mig det värsta, någon vill ha vänligheten att skänka mej boxershorts, en laddning omega 3 eller ett par alldeles nya och oanvända strumpor i kvalité av den bästa... mot postförskott förstås... varför inte bara lägga eländet i en jättekartong och skicka alltsammans som nödproviant till Burma eller något sådant ställe... där militären kan sälja varorna svart till en redan svårt utarmad befolkning

jag ser förstås med viss illa återhållen spänning fram emot edert inom kort inkomna samtal, men jag kan inte lova att det blir jag som lyfter luren, det kan bli en honungslen och litet halvsexig röst som talar in i luren, isåfall är det nästan säkert min sekreterare Maria som lyft luren i tron att det är till henne, vilket det oftast är också...

på en mottagning med alldeles speciellt utvalda klienter och gäster är det just sådant en får räkna med, jag tror mig minnas filmer där sekreterare allt som oftast är mer upptagna av sig själva än något föregivet arbete, som om de blivit anställda för sitt utseendes skull snarare än för att lätta på trycket kring min hjärtmuskel...