Jag vet inte vad det får som får mig att falla ikväll, men faller det gör jag, ner till det som jag så väl kommer ihåg. Egentlige borde dom nog ta ut natdduksbordet, men jag orkar inte säga till. Och hur skulle jag kunna det förresten? Jag kan ju knappt gå.
På något sätt önskar jag att allt ska gå åt helvete ikväll/natt jag vet nte varför, jag är bara så trött.
Här sitter jag i min säng på psyk och hr de fåraktiga skratten utanför drren. Skratt? Ja skratt, galna skratt, nej egentligen inte. Men det känns bara om att det inte passar in
Den nya patenten går omkring och ler hela tiden, själv känns det som att jag ska lösas upp i atomer. Jag vet inte riktigt vad jag vill längre allt ha blivit så konturlöst, jag är nog nästan som färgen på vägarna nu, smutsig och grå Jag vill liksom inte just nu, ja jag vet jag växlar varenda sekund och det är så jobbigt.
Det är som att v lever i vår egen lilla värld här inne, man hör bara suset rån trafiken annars är det bara v och personalen.
jag borde nog egentligen inte skriva er nu, jg är för leden och trött, men ändå vill jag.
En svenska lärare sa till mig e gång att när man inte kunde skriva skulle man helt enkelt skriva:
\"Ja, nu vet jag inte vad jag ska skriva riktigt\" så kom allt igång igen. Jag ar följt hans råd och jag tror an har rätt, det blir liksom enklare när man skriver det som kommer upp i huvudet på en.

Dagen efter gick till apoteket och köpte vårtmedel. Den natten hällde hon vårtmedlet i det lilla såret på armen och väntade medan det tunna lagret trängde in i såren och huden inan hon skrapade bort det med en nål. Det gjorde fruktansvärt ont, men hon fortsatte. Hon fortsatte att hålla såret öppet i nästan tre månander innan hon lät det växa igen, dom skulle ju åka till Thailand och då fick det inte synas.
\"Men vad har du gjort på armen\" frågade klasskompisarna i skolan när dom bytte om till idrotten.
\"Äh...inget, bara ett skrapsår\" svarade hon snabbt. Och drog på sig tröjan.
Under de månader som hade gått hade Tilda också fortsatt att skada sig själv. Flickan gjorde precis det som hade sagt och gick till skolsyster och berättade vad Tilda gjorde.
Egentligen önskade hon att Tilda hade gjort det för hennes skull istället. Att Tilda hade visat att hon faktiskt brydde sig om flickan och hennes handlingar. Men det gjorde aldrig Tilda.
Flickan minns inte ens idag om Tilda någon gång ens bad henne sluta, meddans hon själv bar på sina bara knän och grät och bad Tilda sluta. men Tilda drog sig bara längre och längre bort från henne och började umgås mer med sina gamla vänner igen. Hon hade också slutat skriva på berättelserna vissa dagar.

När hon kom tillbaka hem från Thailand med familjen igen började hon skära sig, hon skar sig i operationsärren på händerna.
Det hände nästan varje dag att hon var tvungen att gå till lärrarrummet för att be om plåster. Men det var aldrig någon som frågade. Hennes klassföreståndare log bra glatt mot henne när han räckte henne plåstret.