Nu börjar bortdomningarna igen, jag tappar bort både tid och rum Jag hör enbart sus i mina öron och jag tappar bort mig själv.
Åh gud, jag mår så fruktansvärt illa, dom säger att beror på pencilinet ja kanske det men jag avskyr det. Idag har jag bara sovit och vaknat ibland av illamående och ont i magen eller foten.
Igår var ett helvete att gå omkring på stan med alla glada studenter överallt och veta att man aldrig har lyckat lika bra som dom. Utan misslyckades innan ens halva gymnasietiden hade gått Jag kämpande mot tårarna och bortdomningarna som vägrade sluta och lämna mig ifred. Mn kropp ger igen för allt jag har gjort och den ger sig inte. Den äter sakta men säkert upp mig. Eller det kanske är tvärtom? Det är nog jag som äter upp den och nu säger den ifrån. Den vill inte bli uppäten mer. Den vill leva, må bra och inte tvingas gå igenom alla ångestnätter och narkoserna om nästan har blivit mer en vana än en ovana nu förtiden. Kirurgerna känner igen mig och jag skäms så mycket varje gång jag måste it. Jag skäms över att dom återigen ser misslyckande lilla mig där och att dom vet, dom vet vad dom måste göra. Och att dom ser på mig med allvarliga ögon.
\"Vi kan inte göra det här fler gånger nu, operationerna är för svåra\"
Och att jag vet att dom har rätt, allt gör är för svårt nu, det är bara en klocka som tickar med mitt liv i mitten och det räknas ner, ner, ner för varje gång jag hamnar där. Någon dag kommer jag inte därifrån levande. Usch förlåt mig, vill inte låta så allvarlig. Men kan säga att jag för första gången på nästan att år har lyssnat färdig på en CD-bok, eller till och med två, \"Harry Potter och Fenixordern\" och eh...ja just det, det var det där med minnet också. jo \"En andra chans\" Har ni säkert aldrig hört talas om förut. Men det är riktigt bra och rolig.

Både flickan och Tilda var inne väldigt mycket på skrivarsidan, dom läste varandra saker utan att egentligen ge någon kommentar om det dom läste. Det var bara en dag när hon såg att Tilda hade kommenterat en text med orden (inte flickans text):
\"Vilka rakblad tycker du är bäst\" Som hon bara inte kunde hålla tyst längre Men annars pratade dom sällan om hur dom mådde bara ibland men när ingen annan hörde. Internet blev flickans nya sätt att fly från verkligheten. Där kunde hon skriva ner alla sina tankar utan att vara rädd fr att hennes föäldrar skulle läsa det. Hon hade till och med fått två riktigt bra vänner, en tjej från srkivarsidan som var ett år äldre och bodde i Stockholmen som sedan skulle följa flickan och hennes inläggningar ett vädligt långt tag innan hon flyttade neråt i landet till sin pojkvän. Men dom fortsatte att håla kontakten genom internet, men hon, flickan var alltid för sjuk för att klara av att åka ner och hälsa på.
Sen var det ett annat gäng med människor hon hade hittat på Harry Potter sidan, fyra tjejer, eller en kille också som sedan visade sig vara en tjej. Ja lite komplicerat det där, därför tänker jag inte ens försöka förklara hela situationen. Dom hade alla gemensamt utom en att dom skadade sig själva. Dom försökte med alla medel få dom andra att sluta samtidigt som dom fortsatte själva. Dom trodde dom hjälpa varandra, men sanningen var nog tyvärr att dom bara drog ner varandra ännu längre ner i skiten.
Det hade blivit dags att välja gymnasieprogram man ville gå. Flickans amma hade hittat ett Filmgymnasium som hon tyckte att hennes dotter skulle söka till. Flickan blev glad och förväntansfull, tänk att få flytta hemifrån och ha sitt eget hushåll att ta hand om och att få slippa den där staden hon bodde i. Det var ju drömmen. Drömmen om skulle bli helvetets början.