Att vakna en morgon och bara inte kunna ta sig upp ur sängen fr att kroppen vägrar lyda och huvudet är fyllt med massor av nonsens, tankar från nattens drömmar och funderingar från gårdagens slut
\"Somnade jag?\" Mumlar man tyst för sig själv, för man trodde aldrig att man kulle lyckats. Det hade känts som man hade legat i timmar till och med dygn utan att få en enda blund i ögonen. Men tillslut måste man ju aha somnar för man vaknade ju igen Ibland är det just det som är det smärtsamma, att faktiskt vakna morgonen efter och inse att man fortfarande lever.
Nu väcks jag ju varje morgon av medicinvagnens jämna rytm och någon som leende räcker man en liten platskopp med mediciner. Förut var den fylld till bristningsgränsen, men nu är den som tur är inte alls lika full. Vilket jag tycker är väldigt skönt. Alla i min omgivning säger att det är mycket lättare att få kontakt md mig nu. Det är kanske så, ärligt så vet jag inte riktigt, men jag märker att mitt minne är bättre och att jag kan koncentrera mig på självklara saker igen. Som att t.ex läsa \"Dreamweaver\" handboken.
Jag ska förresten sov hemma ikväll, ska bli jätte skönt, men jag har en känsla av att jag kommer få feber av att gå hem, men det är ett problem man får ta hand om då. MIn fot gör så fruktansvärt ont, kan inte ens flytta den nu innan det börjar dunka av smärta i den.
Några veckor innan skolavslutningen i nian var det dags fr årets nior, ja dom som ville att åka iväg på en resa tillsammans med rektorn och två till lärare och två ungdomsledare till Polen och Tyskland för att besöka gamla koncentrations läger från andra världskriget. Det var en jobbig men väldigt givande resa, det dom fick uppleva där var något som jag tror att ingen av dom hade behövt uppleva förut.
Det ryste i flickans kropp av att gå över gräset där askan av tusentals människor hade spridits ut. Det värkte hennes inre av att se bilderna och personliga saker som hade tillhört dem som en gång var hade varit fångar där. Men konstigt nog var det som hon funderade mest på var hur dom hade kommit på de olika straffen och tortyrren som hade förekommit. Hur hade man ens fantasi nog att komma på sådana hemska saker? Hur kunde an göra så mot sina medmänniskor? Det var ju grymt, rent barbariskt, fruktansvärt och vidrigt. Ingen lämnades oberörd av resan, vägen hem var egentligen fruktansvärd, att låta allting sjunka in i ens inre och sakta men säkert inse att det där var sanningen, att det verkligen hade gått till så som guiderna berättat.
Tilda och flickan hade istortsett slutat prata med varandra, nu var klyftan mellan dem så djup och bred ett ingen dom nog någonsin skulle kunna ta sig över till den andras sida. Ändå försökte hon förgäves att passa n bland Tildas gamla vänner. Hon köpte Miss universum, The Knife, färgade håret svart, köpte leggins och korta kjolar ja allt för bli den perfekta lilla panda flickan som de andra var. Men att så förgäves att försöka bli någon som egentligen inte fanns. Som egentligen inte hade hennes namn eller hennes kropp. Utan bara en tom varelse som förgäves försökte passa in och bli som de andra så att de skulle acceptera henne som vän. Hon ville bara få skrika ut sin smärta och sin fråga:
\"Dög jag någonsn för er?\"