Andas, som att luften inte fanns.
Universum är försvunnet och jag ska bara dra de där djupa andetagen som inte går att dra. Medan jag bara sitter där, hjälplös och håglös väntande på att solen och månen ska byta plats, med världen, med dig.
Skratten som aldrig tystnar. Och ensamheten gör mig svag. Nyckeln till drömarna är stulen. Jag, jag bara sitter där och ignorerar kampen mellan luften och livet. Oron som gnager i kroppen, likt en osynlig raft som slingrara sig om dig och får mig att falla neråt, neråt, neråt och slå i marken riktigt hårt. Väntar på stöten, det kalla, det hårda, det hänsynslösa, så att jag ska kunna klätra upp igen och byta plats på solen och månen. Jag, jag bara sitter där när det osynliga sakta släpper taget och jag kan börja min klättring upp mot livet igen.

Jag sitter i sängen med den gula sjukhusfilten omlindad runt min kropp, men ändå är klan lika kalla, den tränger in genom huden och ända in i benmärgen och får mig att ofrivilligt skaka i hela kroppen och sedan inse att det är sommar.

Just nu vill jag bara gråta över min situation och alla händelser som kunde blivit annorlunda om ja bara hade försökt och gett upp så fort.

Har ni någonsin tänkt på att universum inte har något slut? att det bara fortsätter i oändlighet utan att någonsin ta slut Egentligen är det rätt skrämmande för visst borde allt ha ett slut?

Det var på skolavslutningen i nian som flickan gjorde sin alkoholdebut, hon, Tilda och en till av deras klasskompisar söp sig fulla, eller, det var nog mer flickan som gjorde det, och Tilda innan de gav sig av mot \"ängarna\" där alla fulla tonåringar träffades vid en speciell högtid och bara raglade runt och pratade med allt och alla.Den kvällen slutade med att flickan bara låg och grät i sängen hemma hos hennes klasskompis.

Jag vill bara lägga mig ner och sova nu, är så extremt trött, men det går inte för då kommer jag antagligen inte kunna sova inatt, fast man vet ju aldrig. Jag kryper ihop mer under den smutgula sjukhusfilten trots att det att årets varmaste dag så fryser jag. Det är en såndär kyla som kommer inifrån.

Jag minns första gången jag fick en panikattack, det var samma dag som Anna Lindh blev mördad. Det blev som om hela staden blev lagd i en stor mörk dimma, tiden stannade liksom upp och alla var i någon slags koma som inte gick att ta bort. Alla uppträdde så märkligt och man trodde liksom inte att det var sant.
Jag var hemma och ute på Harry Potter schemat när det började, TV:n var på i bakgrunden och dom började prata om den femåriga flickan, Sabina som blev mördad, samma dag som Anna Lindh. Jag gick in i TV-rummet för att kunna höra mer av de sa, det var då det hände, all luft inne i rummet bara försvann och jag kände hur det högg till i magen. JAg klarade inte av att stå upp eller att höra orden de sa på TV:n jag bara grät och föll ner i soffan. jag grät fr Anna Lindh och hennes familj, Sabina och jag grät för att världen var en sådan hemsk plats att leva på, Jag klarade inte av att sitta upp. Jag låg på soffan i kanske tio minuter innan jag kunde andas normalt igen.

När antagningsbeskeden från gymnasievalet kom på sommaren och flickan insåg att hon hade blivit antagen till Gotland var lycka det enda som fanns. Hon skulle få ha sitt eget, en lägenhet, ett liv, få bestämma själv över vad som skulle hända om dagarna. Hon var överlycklig och hade inte e tanke på att det sedan skulle gå så pass fel att hon inte skulle klara av livet längre. För tänk att bara få slippa staden hon var uppvuxen i, att få slippa alla gamla klasskamrater och personer hon bävade inför att träffa och prata med.

Nu är jag hemma och ska sova här inatt, det ska bli så skönt att slippa den smutsgröna väggen, de gula filtarna och skramlet från medicinvagnen och skriken av ångest som ekar genom hela korridoren. Nu ska jag vara hemma, åtminstone en natt och jag ska njuta av det varenda sekund, friheten och njuta av att få vara med min familj som jag har saknat så mycket att det gjort ont inom mig.

Jag kan inte hjälpa det, men jag ar sådan skuldkänslor gentemot mina syskon det känns som att jag på något sätt har berövat dem sin barndom och fått lära sig att leva med en sjuk storasyster som dom förut såg upp till och beundrade. Men så sviker jag dem så mycket genom att bli såhär, genom att bo på ett sjukhus. Jag önskar att jag kunde säga förlåt, att jag kunde förklara för dem att jag älskar dem över alt annat på denna jord.
jag är livrädd för att dom också ska bli som jag och att det är mitt fel i såfall. Jag är så nojig när det gäller dom, jag söker efter alla möjliga små tecken på att jag ska ha gjort dem illa att jag ha inspirerat dem till att bli som jag.

Jag önskar att ni alltid fick vara barn, sådär små och oskyldiga som bara ni kan vara
leka i trädgården med storasyster som vakt
och mamma inne i köket och lagade middag
Jag önskar att ni aldrig ska bli av med era fantasier, att molnen är fluffiga som man kan gå på
att det finns en skatt vid regnbågens slut
Leka med underbara färger som blir en alldeles egen värld
Få vara kvar i den skyddade världen dit verkligheten aldrig kom in
Jag önskar att jag kunde berätta om hur ni ska klara betygshets och verkligheten
Förlåt för att jag aldrig läste sagorna ni ville höra, hoppade över sidor i böckerna för att jag inte orkade läsa