Jag vet inte vad det är med mig riktigt, Jag tror inte att jag någonsin tidigare varit svartsjuk för jag känner inte igen den här känslan som jag känner nu. Det känns som att jag skulle vilja veta något, som jag själv inte vet om det ens existerar och på samma gång känns det som att vad du än skulle säga, hade det inte hjälpt. För jag har tänkt på massa saker som du skulle kunna säga och allt skulle ju kunna vara lögn egentligen så jag vet ju ändå inte om det är sant eller inte.


Jag förstår att du kanske inte förstår någonting varför jag känner det så här. Jag har kanske inte någon som helst anledning till det men jag skapar den väldigt bra själv.


Jag tänkte massor i morse och jämförde alltihop i data termer. Precis som att min hjärna va en hårddisk och du är en trojan som sitter fast där inne. Jag har en gång i tiden godkänt dig så att du har fått tillgång till alla mina känslor och kunnat styra mig hur du vill. Och jag kan inte få bort dig på något sätt. Jag vill ju inte det heller men jag har ju tidigare försökt men utan att lyckats. Jag har nog kommit så långt så du har hamnat i papperskorgen någon gång men när jag tänkt att jag ska radera dig helt har jag inte lyckats. Det går inte att radera dig, Det alternativet finns inte det står bara.


Är du säker på att du vill radera ”filen” Den innehåller nödvändiga känslor som du skulle må väldigt dåligt av att vara utan... Och när jag ändå tänkt att JA jag måste. Jag har inget val så finns inte valet där.... Det finns bara en stor ruta underst... AVBRYT. Det finns en ruta till men den är grå och där står.... TA BORT FÖR ALLTID OCH LEV DITT LIV OLYCKLIGT. Så du sitter fast där i hela operativsystemet och skulle det gå att få bort dig skulle även stora delar av mig försvinna och jag skulle sluta fungera.


Jag tänkte många gånger att jag kanske kunde låta något annat virus få tillträde och kunna eliminera lite utav dig i diskutrymmet. Men det är för fullt utav dig. Och i morse kände jag samma sak, men tvärt om

Jag tänkte att du kanske har likadana problem eller har haft. Enda skillnaden skulle i såfall vara att jag är ett vanligt ”litet” virus som går att få bort men att någonstans där inom dig finns en trojan som du hoppats på men inte kunnat få men inte heller kunnat radera. Att det finns någon annan i dina tankar men eftersom du inte kunde varken radera eller ”använda” trojanen så tänkte du att viruset är bättre än inget.


Sedan tänkte jag att va faan håller jag på med. Jag kan inte kontrollera dig och jag vill inte det heller. Jag vill inte vara ett virusprogram inom dig heller som godkänner eller håller borta allt som kommer i min väg och går igenom alla inkommande känslor i din hjärna. Det där får du sköta själv. Och skulle jag varit ett sådant program i dig skulle jag ändå inte kunna ta bort såpass stora åkommor som trojaner. Kanske ett antal maskar och andra virus, eventuellt men jag är inte såpass uppdaterad så jag klarar mer.


För min del känns det som att du innehar de senaste uppdateringarna för att rensa mig från alla möjliga virus och annat men du gör inte det.


Du behöver inte det. Jag utnyttjar inte deras funktioner över huvudtaget för jag är helt upptagen med att tänka på dig, vilket inte är särskilt svårt för den delen men ändå.


Jag tänker ju för faan på dig hela tiden och jag fattar inte varför jag blir sådan här.


Jag har allt jag kan önska mig. Eftersom jag har dig.... DU är det jag önskat, Du är allt jag behöver, DU är helt underbar på alla sätt och det är kanske därför som jag är så fruktansvärt rädd att

FÖRLORA DIG

Jag vet inte vad jag skulle gjort då. Det hade blivit som den värsta diskrensningen så efter det skulle jag nog hänga mig totalt och skulle någon försöka starta mig i felsäkert läge och defragmentera så att luckorna som blivit fylldes så skulle det ändå inte gå för där skulle inte finnas annat än luckor kvar...


Kan man jämföra det med lobotomi eller är jag bara ....

.... kär??????


Detta låter nog både komiskt och sjukt för dig men det hjälper iaf mig att förstå mig på mig själv och mitt eget beteende.

Jag skall försöka sluta tänka så mycket men snälla älskling hjälp mig med det. Jag är fortfarande kvar lite i mitt förra liv att man kan inte lita på någon, Det spelar inte någon roll vad folk säger för det är bara ord och jag kan inte få ut något av det.

Däremot får jag ut fruktansvärt mycket av att få en kram, få en blick, få ett leende och få höra hur mycket du tycker om mig....

Snälla skäm bort mig lite... Jag skulle ge dig 1000 gånger tillbaka jag lovar.


Jag menar inte att du inte ger mig någon kärlek men just nu känns det som att ordspråket stämmer väldigt bra...


.....Älska mig mest när jag förtjänar det minst för det är då jag behöver det bäst.


Och just nu känns det som att jag inte förtjänar det överhuvudtaget.