Konstigt nog är det tusen gånger svårare att skriva när jag är hemma, mitt huvud blir alldeles tomt och jag får svårt koncentrationen. Just nu vill jag bara lägga mg ner och sova resten av dagen men undrar om jag kommer kunna sova got inatt då? Nej jag tror inte det och då blir inte personalen glada. Utan då blir det sömnmedicin för hela slanten. Och jag hatar verkligen AVSKYR det. Att lära sg sova på medicin är aldrig särskillt smart, för när den en tas bort har man tusen gånger mer jobbigare att sova. Eller sova har aldrig varit det jobbiga för mg utan det har varit att somna. När jag väl har somnat, då sover jag djupt, riktigt djupt.

Jag har enda sedan jag var liten drömt om att jag var en häxa. De var böckerna \"Sabrina tonårsäxan\" som fick mig att börja drömma om det. Tänk när man är 16 år och får reda på att man är en häxa? Tänk vilket underbart liv man kulle kunna leva. Bara trolla bort allt som gör så ont och ångesten som har en i ett stenhårt grepp. Men ja tyvärr är det ju inte så lätt för även om jag nu, mo all förmodan skulle vara en häxa, så tror jag inte att man bara skulle kunna trolla bort alla problem, för det skulle bara dyka upp nya. Och om man inte tar tag problemen utan bara försöker gömma undan dem så kommer dom ifatt en dag och då är allt tillbaka på noll igen.

Flickan hade hittat en till srkrivsajt på internet som hon hade blivit medlem på. Där hade hon fått kontakt med en 42-årig man som gjorde henne beroende av honom. Han var snäll och lyssnade på alla hennes klagomål, visst var det andra på sidan som skrev om honom, att han var konstig och att man inte borde ha kontakt med honom, men hon hade det i alla fall. Han fanns ju där för henne och lyssnade på allt hon hade att säga. Men inom sig visste hon att det var fel att hon egentligen borde lägga ner kontakten med en gång. Men hon kunde inte, em skulle då orka lyssna på alla hennes tankar? Vem annars skulle överhuvudtaget stå ut att ha henne som vän?
Även fast Sophie och flickan umgicks i stortsett varje dag var hon rädd för att Sophie en dag skulle tröttna på henne och att hon skulle stå ensam kvar igen. Hon klarade inte det.

Men den här mannen var nog egentligen inte så snäll och vällvilig som hon trodde. Han sa massor med saker om hur dålig hon var på att skada sig själv och fick henne att bara vilja skada si mer och mer. Men det var ingenting hon märkt då, utan hon skulle märka det några år senare.
Sen en dag när allting hade gått lite för långt och hennes ena arm var totalt sönderskuren så bestämde hon sig, det var dags nu. Det var dags att be om hjälp nu. Hon var livrädd och skakade i hela kroppen, men hon visste, hon var tvungen att få hjälp annars skulle det inte gå längre. Men hon vågade inte säga något till sina föräldrar, rädslan för att dom skulle bli arga och tvinga henne att sluta på Gotland var enorm. Hon kunde inte sluta på Gotland, det var ju hennes liv, hennes hem nu.

Fan nu kommer all ångest, bara att gå in på den sidan och se alla rubriker, alla namn, alla texter allt ger mig bara så jäva mycket ångest att jag inte vet hur jag ska stå ut med det. Hetsen om att äta, inte äta, leva på luft, äta allt fan jag orkar inte tänka längre, jag okar inte känna. Jag orkar verkligen inte att veta att jag aldrig kommer bli lika perfekt.
Nej det var fel uttryckt, men det är så det känns. Det känns som t jag r värdelös som äter al mat och alt godis, dricker dessa drycker med jätte mycket socker i. Det känns om att jag är en äcklig idiot som inte har fattat att det är storlek 0 som gäller utan istället knappt går i storlek 40.
Jag som var så smal, så duktig på att inte äta maten att inte få mig dom där kalorierna man måste för att överleva. Och nu är allt jag kämpade för bara borta. På grund v mig även fast jag vill skylla på medicinerna så är det på grund av mig, jag som aldrig kan göra något normalt. Antingen äta allt eller inget aldrig där mittemellan. Jag vet inte om jag någonsin har ätit lagom det jag kan minnas är att jag alltid har ätit antingen för mycket eller för lite och dom senaste fyra åren har jag pendlat så mycket i vikt att det är sjukt.
Jag vill bli av med allt fett och allt inom mig som bara ställer till med alla dess jobbiga tankar, dom som får mig att vilja sluta andas och ge upp.