Tänk att enda telefonsamtal kan få en ur balans, att bra sitta och kippa efter luften inne på rummet och kämpa mot tårklumpen som sakta stiger i ens hals. Bara vilja lägga sig ner och gråta och bara få försvinna.
Ena sekunden jätte glad och andra sekunden vill man bara dö. Vart finns balansen? Finns det ens någon balas längre? Eller kommer hela mitt lv gå ut på det här? Det var inte ens ett jobbigt samtal, det var en bra samtal och sitter jag här med tårarna rinnande nedför kinderna och hela kroppen sjuder av alla känslor och tankar som bara svischar fram i huvudet och luften.
Åt helvete med alla jävla mål, åt helvete med maten åt helvete med hela världen, jag vill inte mer nu. Jag vill INTE väga såhär mycket, jag vill inte se ut såhär jag vill inte ligga på sjukhus, jag vill bara bort nu.
Tårarna som förut bara var en enda stor klump har svämmat över nu de är inte en klump längre utan en vattenpöl som fylls på md vatten för varje sekund som går. Att börja gråta för det här tror jag inte någon av er förstå, ni tycker säkert att jag är fånig och barnslig som inte klarar av att hålla fast i mig själv. Som inte klarar av att leva ett normalt liv som alla andra.
\"Skärp dig\" Får jag höra nästan dagligen av folk som inte ens känner mig, aldrig har träffat mig eller vet mitt namn. Nej jag frossar inte i det så att hela världen får veta om allt jag gör eller att jag ens existerar. Jag vill inte bli tittad på som någon som inte klarar av att hantera sitt eget liv och sen skriker ut det över hela internet.
Fats det kanske är precis det jag gör? Skriker ut det över hela internet alltså? Det är nu jag borde använda tiden till att lägga n e ny CD-bok på datorn eller lära mig mer om dreamweaver och inte sitta här och gråta som världens idiot, det var ju bara två kg, Men det spelar ingen roll, jag sönder inuti i alla fall Det är svårt att förklara att få andra att förstå hur det känns. Har man aldrig varit med om det själv tror jag inte att man kan veta eller ens inbilla sig att man vet hur det är om man aldrig har varit där själv.

Fan katastrofen är snart ett faktum eller ja katastrofen inträffade för tre veckor sen, det kommer inträffa snart igen jag känner det på mig, jag känner suget efter att bara få skada, slita sönder det som är jag och göra det där som jag vet att jag inte får.
Men fan jag kan INTE ge upp nu när allt är så nära, jag kan inte låta dom demonerna och sjukdomen vinna öve mig, men jag har väldigt stor lust för det. Jag har så väldigt stor lust att bara lägga mig ner och ge upp nu, trotts att jag har kommit så långt, så långt. Det känns rätt meningslöst just nu.
Varför ska något så här litet få förstöra? Varför ska jag ryckas med i allt dåligt bara på grund av en liten små sak?

Flickan gick till den läraren i skolan dom skulle vända sig till om dom behövde prata. Och när hon väl satt där rann alla ord ur henne. Läraren lyssnade tyst och ringde sedan till kolans kurator som ville träffa flickan med en gång.
Samtalet gick ut på att flickan grät och försökte komma på ursäkter till varför dom inte skulle ringa hennes föräldrar.
Kuratorn sa att hon var tvungen att ringa och prata med BUP och bad därför flickan och hennes lärare att vänta utanför hennes rum. Det tog fem minuter, tio minuter, en kvart fast det kändes som flera timmar och flickan stat bara och skakade av rädsla för vad kuratorn och BUP skulle komma fram till. Sedan fick dom komma in igen. Kuratorn berättade att hon hade fått en akut tid om tre veckor skulle hon dit och om tänkte skada sig någon gång under de tre veckorna så skulle hon ringa till antingen kuratorn eller läraren. För hon fick absolut inte skada sig något mer.
Flickan nickade, javisst skulle hon ringa om hon ville göra det, ja visst skulle hon säga till. Men inom henne rådde ett krig, ett krig mellan det svarta och det ljusa och hon kände på sig att det svarta skulle segra denna gång.