Nattvarden.

Ändå, tillhör jag dem, utsatt och delaktig.
Formbar och oformlig.
Munnarna rör sig, läpparna delar ord som oblat.
Likt glädjen och sorgens förtroligheter.
Oblaten singlar som ett spräckligt
löv genom tiden. Blodådrorna syns tydligt genom
den tunna oblathimlen.
Den är tunn som det sprödaste porslin.
Jag mottager oblaten som vore det hjärtats hjärta.
( Det outsägliga har inget namn. )


Ändå ligger det nu stumt på tungspetsen,
och dött
och språklöst, i handlandets insida - tystnaden.
Allt flyttar allt närmare.
Slagorden där utifrån
hörs tydligare och världens hoppfulla röster,
nu ett eko av klagan genom sidoväggarna.
Någonstans vingslagen från nattsvalan som söker sitt bo
i den tomma rymden. Där, nu hörs hjärtat mycket svagt,
som hos någon som hålls vid liv av en hjärt-lungmaskin.


Ändå, tillhör vi dess blodström, som sjöarna
minns också vi årtagen; denna rörelse i själens vatten.
Så smälter oblaten till en del som vare sig
är något inre eller något yttre,
utan till en skärva, ett minne av ett samtal
som ännu hålls vid liv
i denna penningdyrkarnas tid.


Rolf Leijonmarck.