Jungfrun.



Jungfrun, med lilla
pinglan runt
ljusa bleka foten,
går i gräset och sjunger:
vitsippa, blåsippa
tussilagon har redan
skvallrat, så nu
får jag koimma, för
nu är det vår.


Så fundersam hon är,
så frågande och enkel,
vänder på foten och
ser upp emot slänten,
där fotstegen var gamla
och trånga,
så mycket hon känt,
hela livet bräddfyllt vill hon fånga,
fast ingenting hänt,
utom all överflödande längtan
som hon utestängt,
som livet bär i sina stänglar
- en gåva från änglar.



"Du, vårens blomsteräng,
så jungfrulig du är,
till mina ilande fotsteg,
och ögon någon
dessa blommor klätt,"
hon trallar och
sjunger så lätt;
åter våren kommer från
kallslagen snö,
kanske var allt det döda
nu liv återvänt ?
Så börjar hon gå,
mot den skönaste vår
- kanske gudinnor den sänt?


Jungfruns lilla bjällra
slår och slår,
höst, vinter, sommar,vår
Jungfru, du oskuldsbarn
du börjar att skälva,
du vill ej ensam förloras
ur sommarens fullmogna
grönska - du ber till Astarte:
"Uppfyll nu, allt det jag vill önska
eljest att jag förmår
bli så hård,
att jag kan skära bort min
djupaste längtan, tills
hjärtat ej mera slår..."
Och hjärtslagen snart
lades till år på år.


En orm blir så en dag
hennes vän,
på något sätt kommer
all längtan bakvänt igen,
i lysande syner
ormen blir hennes
midsommargäst,
vid hennes bleka fot
den är den endaste en,
vid ljusaste sommarnattens fest,
så vackert, svart den
skimrar,
hon med sitt blanka
kalla... knivstål,
begår ett dåd, eller två,
- och ingen fruktbarhetsgudinna
då kan henne hindra.


Inget förlossar
ett skuldlöst,
jungfruligt icke
väckt barn,
med vällust hon svarta
ormen dödar, och i
bottenlös skräck;
den var nog ett huggormsyngel,
ett nykläckt helvetesbarn,
hon gråter; kall, bitter.
Hennes liv finns ej kvar.
- Det var hon själv
som var ormens moder.


Så ringer en kyrkklocka
över nejden för den som
lyssnar in vinterns bud,
att en jungfru nästan
ingen känt, blivit kallad
till Gud, hennes pingla,
den ljusa tonen ej har kvar,
hon livet till aska förbränt,
för här i vår moderna värld
ingen
längtans jungfru sig gömt,
och däri vi också dömt
alla jungfrur att dö,
för det som är oförlöst,
och bär osynlig längtan
blir aldrig mer än en röst
i vinden om våren.

Men ännu i denna höst,
i blodklöverns karmosinröda
färg, hon anas kan,
ty där blodet förrann,
hon satte sin kniv i
sitt ensamma bröst och
för alltid försvann.

Rolf Leijonmarck.

Sirener är sagoväsen i antikens gudavärld. Kvinliga undersköna väsen.