Men ansktena.

Men ansiktena,
mina barns ögon, mina ögon i deras
mitt i det svåraste, avskedet
och det o-levda liv som aldrig blev,
och kroppens minnen; när barnens tillit
sprang
samman världen,
och ni som var de andra, bilderna
som motstår, fladdrar i hjärnvindlingarna,
när vi bar varandras liv,
så obetydligt självklart det var,
så fjärilslätt, det enda viktiga i
de avgörande ögonblicken.


Men rösterna,
mina barns skratt, min röst i deras,
mitt i det enklaste,
solstrålarna utan mörkerhatet,
människorna bar det
med sina vapen,
den korta vägen till skolan,
som också burit barns förväntan,
så obegripligt ofattbart det var i
de avgörande ögonblicken.


Men ansiktena,
de var i det stora oförsonliga,
det är det onåbara,
som sprängde världen,
mina barn och de andras,
men rösterna, mina barns röster
kommer aldrig mer veckla ut
glädjen i solljuset och dagen,
så obetydligt det är,
de avgörande ögonblicken i
det järntunga pansarhatet
- för dem som älskar med döden.


Till minne av skolbarnen som dödades i
Beslan i Ryssland.


Rolf Leijonmarck.