En läkare ska titta på min fot imorgon, men det känns lite obehagligt fr tänk om dom måste snitta upp foten för att få ut allt var? För jag tror att hela foten är fylld med var. Men men nu ska jag bespara er dom detaljerna.
Nu har jag i allafall sovit hela natten, jätte skönt. Ja jag brukar ju sova hela nätterna, eller ja ibland jag brukar ha en del vaken nätter, men det är bara så jag fungerar liksom. Men nattpersonalen verkar ha väldigt svår att förstå det, så fort jag inte har somnat och klockan närmar sig ett så springer dom iväg och hämtar sömnmedicin. Och jag AVSKYR sömnmedicin. Ja förlåt om jag upprepar mig nu, men det är liksom så. Att lära sig sova på medicin är ett rent helvete tyvärr.
Så nu har läkaren sett min fot och gett m nattperm igen, mormor är här och hälsar på så då kan jag vara hemma hur mycket jag vill. Känns rätt skönt, samtidigt som lugnet på sjukhuset är väldigt skönt. Somnade så fort jag kom dit idag och sov äna fram tills jag kulle ha mitt läkarsamtal. Dom har inte fått svar på odlingarna på såret ännu, men peniccelinet verkar ju fungera.
När flickan på darriga ben kom hem efter samtalet hos kuratorn bröt hon ihop och bara grät. Hon var livrädd för att de skulle ringa hennes föräldrar. För kuratorn hade sagt att de egentligen inte tog emot minderåriga utan föräldrarnas tillstånd på BUP.
Så fort hon hade loggat in på MSN skrev mannen till henne. Han hade sagt att han var vaktmästare i en kyrka hon trodde blint på honom, det var först några år senare som hon kulle förstå att han antagligen hade ljugit för henne. Han hade sagt att hon var tvungen att berätta allting för honom och inte ljuga, vilket hon lydde. Hon kände någon slags trygghet hos honom att han lyssnade och höll med henne om att hennes föräldrar inte förstod hennes eget bästa om dom skulle få reda på något. Mn idag orkade hon inte svara på hans meddelanden, det var först när ett nytt konversations fönster på datorskärmen. det var Markus, för ett tag slutade tårarna rinna och hennes hjärta slog en dubbelvolt. Markus! Han skrev till henne, förut hade det alltid vari hon som hade fått skriva först till honom. Hon hade träffat honom på Harry Potter sidan, han var med i det lilla gänget hon också var medlem i och han skadade sig själv, han också.
Hon kom ihåg att hon hade lovat honom att berätta för sin lärare om självskadandet. Hon blev snabbt inne i konverastionen med Markus att hon nästan hoppade högt av rädsla när det ringde på dörren.
Det var Sophie som bara ville komma in och prata. Så flcikan sa förtillfälet hejdå tll Markus för att sedan krypa upp i soffan med Sophie. Under mindre en minut ade Sophie fått reda på llt, varför hon bara hade försvunnit från skolnan helt plötsligt och att hon nuhade en akuttid på BUP. Men hon höll med flickan inte kunde dom berätta för varken flickan eller Sophies föräldrar om vad som hände. Då skulle flickan bli tvungen att flytta hem igen och det ville varken flickan eller Sophie.
Sophie har senare förklarat för flickan att hon var lika rädd som flikan för att hon skulle behöva flytta hem, nästan som om båda var hjärntvättade och inte riktigt förstod vad som var det bäst just då.