Jag ställer mig genast upp, när jag hör skriken. Jag känner igen dem, de kryper längs med min hud och orsakar ett skrämt ögonblick. Jag måste stänga av musiken. Jag blundar och börjar genast söka efter källan till skriken.
Den här gången är det ett barn. Ingen vuxen låter på det sättet.
Skriket är ansträngt, förtvivlat och halsbrännande starkt.

Jag fastnar och jag vet att jag har sagt åt dig att du får lägga undan dina samvetskval, för du kan inte rädda världen. Men det kan inte hjälpas, inte nu. För du vet väl att det inte gäller mig. Jag måste. För jag fastnar.

Skriket smälter samman med min existens och blandar sig in i mina ångestfyllda läten. Jag sliter upp dörren och springer ut i bara strumplästen. I samma stund försvinner jag med tårarna i mina kupade händer.


Hur många gånger suckade mina grannar och rotade i badrumsskåpet efter öronproppar?
Inte en människa reagerar. Det fanns aldrig någon som knackade på och frågade vad det var som hände där innanför.
Krossat porslin, blåmärken, tårar och skrik. Inte en endast gång fanns det någon som räddade mig.

Jag vet inte varifrån skriken kommer. De har förresten redan hunnit tystna. Och jag undrar om det är någon som gömmer sig bakom soffan, blundar och försöker fantisera ihop sin egen vackra värld.
Jag vill hitta dig och säga åt dig att den finns bakom persiennerna.