..men det gjorde dom. Så illa att hon stannade upp mitt i livet och kunde inte fortsätta. Hon bara satte sig ner medan hon drog tunga andetag och tårarna rann ner för hennes kinder. Och där satt hon ett bra tag och stirrade på absolut ingenting. Medan människorna runt omkring henne fortsatte gå. Ibland stannade någon till för att sätta en hand på hennes axel men snart gick dom vidare. För vem orkar vänta på någon annan. Man har ju sin egen skit o tänka på. Till slut ställer hon sig upp på ostadiga tunna ben och börjar sakta gå i samma riktning som alla andra. Ibland önskar hon tyst för sig själv att hon bara kunde sluta gå..