Egentligen var nog tiden tilsammans med Tilda en ena stor psykos. Vi levde ju praktiskt taget våra berättelser eller på internet. Allt vi pratade om handlade om deras berättelser. Det är konstigt att ingen vuxen ingrep överhuvudtaget. Visst Tilda blev skickad till Unga vuxna, men när jag berättade för skolsyster vad jag gjorde, så hände ingenting hon bara att där och tittade på mig och nickade och sa sedan.
\"Ja, tonåren ska ju vara de bästa åren i ens liv\" Sen var det inte mer med det.

Flickan försökte med alla medel att hålla sig borta från alt vad självskador innebar, men kvällen innan hon skulle till BUP brast det och hon föl under rakbladets tysta förbannelse igen.. Hon bara skar och skar och skar, eller ja såren blev inte djupa, men det blev mycket och hon blev livrädd för att vad dom skulle säga på BUP, tänk om de skulle skicka hem henne nu. Hon gjorde allt som gick att göra för att såren skulle se så oskyldiga ut som möjligt.
Ibland undrar jag om livet verkligen är värt att kämpa såhär mycket för? Vem har sagt att det blir bättre sen när man ä frisk? Vem har sagt att man kommer tcka om livet igen?
Visst varje gång jag åker i vår hiss ber jag att jag ska överleva, för jag är övertygad om att den förr eller senare faktiskt kommer braka i marken. Då har jag dödsångest ren och skär dödsångest, jag vet inte vad jag ska göra, säg eller någonting. Jag bara står där och mumlar tyst
\"Snälla ja vill inte dö, jag vill inte, jag vill inte dö\" Men vill jag leva? JAg vet inte, men en sak vet jag och det är att jag har en helt annan vilja nu än vad jag hade förut. Jag ha viljan att kunna gå förbi glas på gatan utan att plocka en eller två bitar och snabbt gömma bland kläderna, jag kan se rakhyvlar utan att med en gång låta min hjärna planera exakt hur jag ska göra för att få tag i den utan att nångon märker något. Men VILL jag verkligen på riktigt sluta skada mig själv? Jag kan fortfarande innerst inne inte se ett liv utan självskador. Men jag vet att jag inte vill bo på ett sjukhus eller bli sjukpensionär vid 30, Jag vill leva, jag vill ha ett liv, en familj, en karriär. Men vill jag verkligen sluta? Är jag tillräckligt stark för det?
Jag vet inte, ärligt just nu vet jag verkligen inte.