Det är så jobbigt nu när alla tar studenten och jag står där 20 år och har inte ens klarat av första året ännu. Då känner jag mig värdelös helt enkelt värdelös och det känn som att jag ska bryta ihop. Men jag kan ju inte gå förbi vartenda student ekipage och gråta, det är ju urlöljigt. Men jag känner mig så liten, så meningslös och värdelös precis som att jag inte betyder något för jag tar upp en plats på psyk. Jag snyltar på skattepengarna och får hovvis med medicin och folk som går igenom mina saker varje gång jag kommer in. Jag känner mig så jävla värdelös. Jag känner mig inte som en människa. Nu brukar jag bara sätta mig på sängen och utan ett ord räcka dem min väska och sen säga nästan mekaniskt
\"Den ska låsas in så ni behöver ju inte leta\" Ibland lyssnar dom ibland inte. Men det var länge sedan jag smugglade in något på psyk nu gör jag allt utanför psyk istället. Jag vet inte om jag är stabil eller inte, jag vet verkligen inte. Jag vill säga het ärligt att jag är stabil nu men någonstans inom mig är något som vacklar.

Flickan gick bara till BUP fem gånger för de sa de sedan var tvugna att ringa hennes föräldrar och få tillåtelse av dem för att låta henne fortsätta gå i samtal. Så flickan ljög på sista samtalet hon sa att allt var mycket bättre nu och att klarade av att hantera situationen, vilket var en total lögn. Flickan gick nästan aldrig till skolan nu, hon låg bara i sängen utan förmå att röra sig och gå upp och byta om eller äta. Hon bara låg där och tittade på \"Babar\" eller satt vid datorn och pratade med Markus och ibland, men ytterts sällan fick hon även kontakt med Tilda. Tilda verkade inte vara ett dugg intressera av vad som försigick i flickans liv vilket fick henne att bli väldigt ledsen. Hon brydde sig så mycket om Tilda, varfr kunde inte Tilda vara lika snäll och glad mot henne? Vad hade hon gjort för fel? Något fel måste hon ju ha gjort annars skulle Tilda prata med henne. Men Tilda brydde sig inte ett dugg om varken flickan eller deras berättelser.
Men Sophie däremot kom i stortsett varje dag till flickan för att umgås, tiitta på TV, prata eller helt enkelt bara vara.
Flickan upplevde faktiskt tre veckor av lycka, ren lycka som inte går att beskriva med ord. Men ni vet det där när man ser världen i andra färger än förut när inte allt är svart och vit utan det har faktiskt regnbågens alla färger. Blommorna, träden, djuren, människorna ja till och med gatorna drunkar i all färg som inte går att beskriva med ord som bara går att se med blotta ögat. Och man tänker,
\"Nu, nu mår jag bra och jag ska hålla fast vid känslan, jag ska låta det vara såhär. Jag ska vara lycklig!\"
I tre veckor levde flickan i en dröm såg världen så som de flesta andra gör och problemen var något som fanns, men som inte tog över hennes vardag helt och hållet utan som bara fanns dr i utkanten. Som o regnet är i utkanten av den färglada horisonten som färgar alla moln rosa och lila och man bara dansar inte och sjunger av lycka. Bara för att man är så lycklig.
Egentligen var det när dom tittad på \"Nationens födelse\" som flickan började må dåligt igen allt bara föll över henne och hon klarade inte a att vara kvar på lektionen. Det var som om någon hade släppt betong på henne och hon bara föll ihop av den bräckliga lycka hon hade levt fanns bara smulor kvar då. JA egentligen om man tänker efter, vem som helst skulle bli deprimerad av \"Nationens födelse\" en tre timmar lång stumfilm från 1914, ja vääääldigt intressant.
När flickan åkte hem över jullovet brast allt. I bilen påväg hem till sina fräldrar fick hon reda på att mamma ville slkilja sig från pappa och familjen skulle också flytta för att göra ett nytt försök för hennes föräldrar att hitta tillbaka till varandra igen. Flickan började gråta och sen rann i stortsett allt ur henne. Eller nästan allt. Hon berättade att hon hade gått till BUP och att hon mådde väldigt dåligt och att hon hade ljugit för sina föräldrar angående frånvaron i skolan. Men hon berättade inte att hon skadade sig själv, hon visste inte hur hon skulle kunna berätta det. Vad hon skulle säga eller ens veta deras reaktion.
Men svaret på den frågan kom bra en dag efteråt, då hennes pappa frågade henne om hon skadade sig själv. Flickan klarade inte av att ljuga sin pappa rakt upp i ansiktet. men hon bad honom att inte berätta för hennes mamma.
Men efter att alla hennes skydsmurrar hade fallit tog det bara en dag innan hennes mamma fick veta det. Det var när dom skulle åka till ett par vänner till familjen för att fira nyår. Då hittade hennes lillebror hennes enda rakblad under hennes huvudkudde, då klarade flickan inte av att hålla masken för sin mamma längre utan bröt återigen ihop och bra låg och grät i sina föräldrars säng.

Men usch nu blev det sådär jobbigt, jag hör skriken av ångest ringade i mina öron, den tysta kampen för överlevnad och jag hör det \"goda\" och det \"onda\" kriga i mig, De sliter och drar och lämnar mig inte ifred. Klumpen av tårar i halsen håller på att komma upp och min värld kommer svämmas över vilken sekund som helst av forsen av tårar som bara vill rinna ur mina ögon. Men jag kan inte, jag får inte, jag är hemma nu, jag vill inte förstöra något för någon, jag vill att det bara ska vara fridfullt och lugnt. Men just nu önskar jag att jag bara kunde ta mobilen och ringa avdelningen och säga att jag är ledsen och bara vill tillbaka. Men sjukhuset får INTE bli min trygghet igen, det är farligt. Jag MÅSTE klara av ett liv utan att ha avdelningen i ryggen hela tiden. Jag måste klara den här natten, jag bara måste, jag får inte börja gråta eller tänka ut planer på att skada mig, det får bara inte hända