Hon hoppade, hon snurrade. Runt, runt i symbios i vinden som lekte med hennes långa blonda hår med rosa tunna slingor i. De gröna ögonen glittrade av lycka och fnittret ekade mellan träden, så att skrämda fåglar snabbt flög iväg från den skrattande flickan.
Den svarta tyllkjolen svepte omkring henne och de rosa conversen glittrade i solen, med glitter hon hade köpt på Panduro och sedan klistrat fast på skorna. Hennes tunna rosa topp som var alldeles lagom urringad svävade också i vindraget från snurrarna. Hon kunde inte låta bli att börja sjunga högt i takt med musiken på hennes Ipod, Green day, men hon kunde inte minnas vad låten eftersom att hon alltid lät den mixa låtarna själv. Därför kunde hon inte längre titlarna på någon av låtarna, men texterna kunde hon utantill.
Hon kunde inte hjälpa det men hon var bara tvungen, tvungen att hoppa med all kraft i en vattenpöl som blötte ner både hennes rosa skor och de svart och rosa rutiga strumpbyxorna. Hon visste vad hennes mamma skulle säga när hon kom hem, men hon var tvungen, hon hade ju bara levt i femton år. Varför skulle hon ens bry sig, hon var väl också tillåten att få leva och leka med livet.
Hon slutade snurra och var tvungen att stå still en stund och blunda för att allting skulle sluta snurra. Hon öppnade sakta ögonen och det var då hon såg den svarta skuggan, den som hade följt henne i flera dagar, hennes ögon slutade med en gång glittra av skratt och glädje och fnittret slutade tvärt.
\"Lämna mig ifred!\" Hennes skrik ekade i skogen och hon visste att egentligen var ingen där, det var bara en skugga. Men hon vågade inte sluta ögonen igen utan stirrade skrämt runt omkring sig.
\"Låt mig vara!\" Skrek hon igen när skuggan sakta gled bakom träden.
\"Sluta! Lämna mig ifred\" Hon slet av sig hörlurarna och satte händerna för öronen och skrek. Skrek rakt ut, skrek ut sin ångest och skräck.
Hon kände ett vindrag nära hennes axel och skrek ännu högre och kröp ihop till en halvt sittande ställning på den halvvåta marken.
\"Jag vill inte! Lämna mig i fred!\" Skrek hon och orden ekade tillbaka till henne genom trädkronorna. \"Låt mig vara!\" Tårar av skräck och rädsla rann från hennes ögon nu när hon såg sig omkring i den tomma gläntan. Men hon kunde höra rösterna de som ekade i hennes huvud de om så sällan var tysta och skuggorna som så sällan var borta ur hennes synfält.
\"Sluta! Jag vill inte mer!\" Hon började skrika rakt ut ännu högre än gången förut och knep ihop ögonen.
\"Mamma, snälla rädda mig, snälla ta bort dem från mig\" Mumlade hon tyst när hennes skrik hade tystnat.