När små stjärnor syns i det vackraste hav och du ligger där på rygg och stirrar upp mot taket av stjärnor. Dina andetag är så lätta, nästan som m du sov, men dt vet jag att du inte gör. Du bara ligger där och njuter av öronbedövande tystnaden. Jag vill inte säga något, men jag vet att du kanske vill höra. Men jag vill ändå inte vända upp ner på världen i det förtrollande hav av stjärnor och sorger.

En timme senare strosar vi, det unga paret omkring i den övergivna parken, vi har lämnat stjärnhavet bakom sig och går nu med försiktiga barfotasteg på det hårda gruset. Du håller mig i handen och precis som om vi aldrig har gjort annat än att gå omkring och hålla varandra i händerna.
Du ser på mig och du ler, det verkar om att du aldrig har lett mot någon annan i hela ditt liv, men blicken skvallrar om tusen sorger som ligger djupt begravda i ditt inre.

I mitt inre skaver sorgen och vemodet men jag tvingar mig själv att ge ett leende till svar. Precis som du som ler mot mig. Mn jag vet att du inte är glad, inte på riktigt, men du försöker förgäves hålla skenet uppe av att vara den lyckliga unga mannen som går i parken i månljuset med sin unga hustru.

Det borde vara vår glädjedag, vi bord egentligen dansa nära varandra i månljuset sken och sedan bara snurra, snurra, snurra och titta upp på himlavalvet bland alla stjärnor. Men inatt snurrar vi inte, inte som förr eller som den glädje som förut sprudlade ut ur vårat inre. Jag stannar till och plockar ett par vildblommor som växer i gräset. De är rosa och vita, det som var dina favoritfärger. Jag känner hur du försiktigt torkar bort tårarna som har börjat rinna så försiktigt och ömt, precis som jag vore som det sköraste glas. Fast det är jag egentligen nu, jag vill bara falla rakt ner i dina armar. Men jag kan inte, kan inte utsätta dig för att se hur jag faller rakt ner i det djupa svarta. Jag måste vara stark för din skull och du måste vara stark för min.

Sakta men med målmedvetna steg gick vi över grusgången, den vi egentligen aldrig ville gå på igen och vi båda kämpade mot klumpen av gråt i våra halsar, men vi fick inte gråta, fick inte vara svaga. Vi var tvugna att klara det här tillsammans. Sedan stannade vi framför den vita stenen med en snövit svala som tittade ner på texten.
Jag böjde mig försiktigt ner och la den lilla buketten med vita och rosa blommor på graven.
\"Vi älskar dig gumman, glöm aldrig det\" Viskade jag tyst medan han grävde in fingrarna i min hand för att klara av att vara stark.
\"Mamma och pappa kommer aldrig glömma dig\"
Sedan utan att vi ens såg på varandra gick från vår dotters nygrävda grav med händerna i varandra.