Vinka till döden min vän, likt ett skepp som aldrig seglat och ett barns första andetag till livet. När man bara står där, stum av förväntan av hoppa, av glädje som sedan bara ska krossas mot marken likt ett glas som någon släpper. Bitarna som far alla världens väg och gömmer sig så att dammsugaren inte ska kunna nå dem.
Ljudet av fötter, små fötter som springer över det daggvåta gräset och aldrig nuddar, aldrig ens får se förhoppningar som krossas mot golvet. de får aldrig höra de förbittrande skriken från de vuxna som sa skydda dem. Skydda de från livets alla faror, men som nu står och bråkar i köket.

Lekande barn, barn som aldrig får höra föräldrarnas förbittrande ord mot varandra. Hatet som växer sig starkare för varje dag som bygger upp en mur och hoppet som krossas likt ett glas som slår mot marken.
Barnens lekande fötter, hoppa hage, hoppa hopprep och skratten som klingar som rena toner från ett klockspel som vajar i vinden.
Och vinka nu till döden min vän så ska du se att alt blir som förut. Bara en aning blekare, en aning svartare. Men vännen allt blir som förut igen.

När de vuxnas skrik plötsligt ekar över gården och barnens förtvivlande lek om allt var som förut plötsligt stannar upp. Håll för öronen nu, det här vll ni inte höra och äldsta syskonet som förgäves försöker få igång leken gen för att de små inte ska höra. För att de ska få fortsätta leka som om allt var som förut så som alt var innan ni vinkande till döden. Så lek nu små barn och glöm inte att vinka till döden som tyst står och ser på.