Vad händer? Vart är alla? Vem ska jag prata med? Jag orkar inte, jag vill bara gråta, jag vet inte ens varför. JAg vet bara att jag vill gråta och få slippa alt nu. Jag kommer förlora kampen ikväll, jag orkar inte det, jag orkar inte förlora kontrollen. Nu kommer smärtan i magen precis som nr jag fick min första panikångestattack, den där huggande smärtan som bara håller sig kvar tills budskapet har nått fram. jag klarar INTE det här.
Det var aldrig meningen att det här skulle bli något stort något som folk skulle jubla och klappa i händerna för.
Eller var det det? Jag vet inte kanske, kanske ville jag att någon skulle jubla åt min livssituation. Att någon skulle säga att det är helt okej, att jag får må såhär och slippa göra något åt det. För att folk ska kunna jubla åt mina texter och känna att dom verkligen lever och inte jag.
Kanske ville jag ha en anledning att frossa i allt och få vara tragisk och allmänt misslyckad?
Men det ska inte bli så, jag SKA må bra igen, jag SKA leva samma liv som ni en dag. En dag ska jag också stå där och jubla för att jag har tagit studenten, för att jag är gift, för att JAG mår bra! Och inte för att ni klappar i händerna åt min misär som egentligen bara är min och eventuellt min familjs.
Efter nyårsafton blev det bestämt att flickan skulle vara hemma under början av terminen. Egentligen ville hennes föräldrar att hon skulle hoppa av skolan och flytta hem igen, men flickan vägrade att ens stanna kvar i samma rum som dem när de sa det. Hon började bara skrika eller gråta om att dom inte kunde ta Gotland ifrån henne, att hon var TVUNGEN att gå där. Det fanns inget annat i hennes huvud just då, Gotland var enda vägen till lycka, det var hon säker på.
Det finns faktiskt en på avdelningen som går omkring och sjunger, men jag tror inte att det är lycka utan av ren uttråkning. Och ärligt jag uppskattar det, det är skönt att höra henne sjunga att höra henne hålla fast i något friskt.