Var på möte idag, min kontaktperson på avdelningen sa häromdagen att Sverige går ut på möten och framförallt dom möten där inge beslut fattas för då kan man boka ännu fler möten. Och sen sitter vi där på våra möten utan att egentligen få ut något av det.
Min lillebror höll ett föredrag i skolan igår om livet med fyra systrar. Jag tror han njöt riktigt mycket av det faktiskt. han blir ju lite bortskämd, eller a inte av dom andra av mig bara kanske, men han är ju min lilla gullegris. Fast det gr jag inte säga högt för gud vad han skäms då.
Det är lite roligt med min lillebror vi brukar nästan alltid göra något väldigt familjen Hanssons aktigt för oss. Som när mina yngsta systrar skulle göra ett DNA_test till en tvillingstudie som dom är med i och mamma och dom satt på golvet i hallen och tittade på en dvd-film om spott. Precis då km två kompisar till min lillebror, eler när jag hade fotografering med en typiskt gothare med 1700-tals aktiga kläder och vi två står där i vardagsrummet med massor av blomblad i händerna.
Dom var också där under min första plåtning då jag och modellen skulle ta en huvudbild, där hon låg på marken, med håret utspritt runt sig och massor med blomblad i det och vi gick ut till en trappa där vi bor och hon la sig där och skulle få på sig ett par lösögonfransar också. Vi fick ett litet publikhav där och kunde inte annat än att dö av skratt och plåningen blev inte gjord. Konstigt va?
Flickan kände sig inte hemmastadd i den nya staden,hon ville bara därifrån och tillbaka till Gotland. Hon hatade och skämdes över deras nya hem över att det var en så stor lägenhet och att de hade slängt alla gamla saker, de hade slängt iväg hela hennes liv. Hon skämdes för hela sin familj och hela sig själv och hela världen. Hon längtade efter Gotland och sina vänner där och överhuvudtaget livet hon hade där. Men hennes föräldrar vägrade att lyssna på henne. Hon skulle bo hemma med sina föräldrar och sina syskon när hon mådde som hon gjorde. Innerst inne förstod nog flickan att det hade rätt, men hon vill inte. Hon vägrade acceptera att det var sanningen.

Ja nu är fotbolls EM och man kan lugnt säga att hela familjen är drabbad, ja jag menar verkligen drabbad. Pappa och min lillebror sitter och skriker i soffan samma rum som TV:n och där jag och mormor ska sova. Man kan ju lugnt säga att do hejar på Sverige, den som har missat det ja, ingen KAN ha missat det, det skulle vara ett under. De skriker och har sig och ja man kan ju undra om de inte känner spelarna personligen heller har någon slags telepatisk kontakt med dom. Men ja det kanse är så med alla fotbollstokiga personer i det här landet?
Jag kanske bara inte förstår passionen för detta spel, att jaga en liten boll och sen sitta och skrika som idioter, men om de ser någon glädje av det så ska de naturligtvis fotsätta med sitt enformiga skrikande.