in fot blir sakta men säkert bättre nu kan jag gå, visst det gör ont, men de får jag leva md. Snart blir den säkert helt bra.
Nu är det skolavslutning för mina småsyskon, det väcker minnen och känslor, rätt jobbigt men det är något jag får klara av. Jag kan inte slippa allt vad skolavslutningar heter bara för att jag tycker att det är jobbigt och det väcker många jobbiga minnen. Det är bara att lära sig hantera det på ett friskt sätt.
Alla mina syskon går på tre olika skolor om alla har varsin avslutningsdag så man måste gå på alla. Men nej egentligen behöver jag inte det, men det känns som att jag borde göra det som en bra storasyster. Men idag hoppade jag faktiskt mina yngsta systrars skolavslutning och sov ända till halv 12 för att sedan springa iväg på ett möte med mellanvården. Det handlade om hur mitt liv ska se ut efter avdelningen. Under mötet växte sakta men säkert massor av panik fram Vad skulle jag göra? Hur skulle jag klara det? Jag skulle bara svika alla, det skulle aldrig gå och jag vill bara gråta och få gå ut.
Men nu har jag betsämt ytterligare en gång att jag verkligen ska lyckas. Jag måste bara bestämma mig för det varje dag för att jag inte ska glömma bort det. Det får verkligen INTE hända fler saker nu. Jag MÅSTE klara det här utan fler självskador och alla tror att jag kommer göra det också jag hoppas bara att jag inte kommer svika dem. Det är det jag är räddats för att svika dem som tror på mig, de som glädjs åt min lycka och mitt tillfrisknande. JAg är livrädd fr att svika dem, jag vill verklige inte det. Och innerst inne vet jag att det får vara bra nu, jag har skadat min kropp tillräckligt mycket.
Flickan vantrivdes något fruktansvärt i den nya staden och varje kväll och natt skars hennes armar upp igen och igen och igen Hon kunde sitta två timmar i duschen och bara skära. Det var ingen som märkte det, eller de kanske märkte, men de konfronterade aldrig henne med det, inte vad hon minns i alla fall. Men minnet har blivit så dåligt på den senaste tiden och det beror väl på all medicin dom stoppar i henne. Hon var antingen tyst eller flipade ut totalt om hennes föräldrar konfrontreade henne med hennes sälvskadebeteende eller om vart hon skulle bo. Hon kände sig väldigt ensam och utanför i den nya staden. Hennes syskon hade börjat i nya skolor och höll på att skaffa ett nytt liv där. Hennes liv fanns på Gotland och inte där hon bodde nu. Hon visste inte vad hon skulle göra eller vika hon skulle umgås med med. Ensamheten blev hennes fiende, samtidigt som det var rätt skönt att verkligen få ligga i sängen hur länge hon ville utan att någon tjatade. Men efter ett tag så kom hon på att hon hade Markus i samma atd och de började umgås flitigt. Visst trigade de varandra ibland utan att vilja det, men just då trodde de att de hjälpte varandra.