På fredag är det en fotografering. Ja just det jag kanske har gömt att berätta om mitt stora intresse, foto. Alltså jag är fotografen inte modellen. Förut gjorde jag film med tre teatervänner, men nu har filmintresset övergått till stillbild. Så n plågar jag mina vänner och syskon så att jag sa få olika ansikten på mina bilder. Jag har fått ha åtta utställningar runt om i staden där jag nu bor, på olika ungdomsställen framförallt.
Jag vill jätte gärna bli proffs fotograf och en dag SKA jag bli det också. Det kommer kanske ta tid, men jag SKA dit. Eller på ett sätt är jag ju på rätt väg med tanke på alla mina utställningar, men min dröm är ju att sälja min konst till någon som inte känner mig. Det skulle vara väldigt roligt. Visst har jag sålt fotografier, man det är bara till mormor, mamma och vänner till familjen. Det är liksom inte samma sak som att sälja till någon man inte känner. Jag ska spara pengar för att kunna ställa ut på ett konst galleri och troligtvis få sälja konst då.

Markus och flickan började träffas nästan varje dag och drog omkring på stan, flickan minns inte riktigt alt dom gjorde, men dom gick nog på stan hela dagarna. Och gjorde väl egentligen ingenting.
Flickan hade också börjat gå till en psykolog som sa att det inte var ovanligt att barn med små handikapp fick livskriser i senare tonåren så hon var inte så förvånad över att flickan mådde som hon mådde. Men eftersom att flickan mådde som hon mådde tyckte psykologen som också arbetade på BUP att hon skulle börja äta antidepprissiv medicin. Så hon fick träffa psykologens BUP läkare för att få det första medicinen mot psykiska åkomma, något som det under åren skulle ändras väldigt mycket på.
Just nu sitter jag och önskar att jag aldrig ska somna inatt, vill bara skriva hela natten, känns så skönt, nästan som en lättnad av ett bara få skriva av mig allt som har hänt och bara få ur mig det känns väldigt skönt.
Men jag vill inte bara skriva om allt negativt, tänkte nu berätta om vår Thailandsresa, vilken faktiskt är en ren komedi egentligen, nu i efterhand. Vi, min familj på sju personer, två vänfamiljer, en på tre personer och en på fyra personer. Skulle alltså tillsammans åka till Thailand. Sammanlagt åtta barn mellan 7-15 år, tror jag vi var och vad händer? Jo narturligtvis får de yngsta barnen platser bredvid vilt främmande människor och hela gruppen blir utplacerad över hela flygplanet så att ingen har kontakt med någon. så det blev ett fullt sjå med att få ihop alla någorlunda samlade igen.
sen skulle vi springa till ett plan i Bangkok som gick typ tio minuter efter vårt ankommande plan och låg typ på andra sidan flygplatsen. Så det blev bara att springa för allt som vi var värda. Och det blev ju inte bättre på själva resan sen, med alla föräldrar som skulle vara så duktiga och visa oss barn hur man prutade, det var riktigt komiskt och när vi skulle dela upp familjerna på restauranger och så att alla betalade rätt. Ja finns mycket att berätta om den resan, men vet inte om jag orkar göra det nu Det kommer vi säkert tillbaka till så småningom.
Jaghar glömt att berätta om flickans resa till Island innan jullovet. Hon blev uttagen som en av tre svenska ungdomar att åka till Island för att spela in film, bakom kameran såklart. Så tilsammans med två anda svenskar och sedan ungdomar från hela norden, till och med Grönland och Färöarna träffades under en veckas workshop på Island för att spela in \"One minute film\".