1. Jag bara känner att jag måste upprepa, sekrestessen!
Nu tänkte jag faktikt fr att vara ännu mer tjatig ska jag fortsätta att prata om inredningen. När vi kom till den nya avdelningen var det vanliga drrhandtag på dörrarna, men det resulterade i att vissa av patienterna ställde sina nattduksbord under dörrhandtagen så att personalen inte kunde öppna dörren. Vilket då resulterade i att vi fick byta dörrhandtag. Ja som sagt vad det blev en livs levande amerikansk komediserie igen. De nya dörrhandtagen är runda och man ska vrida dom för att kunna öppna dörrarna, men dom sitter alldeles för nära dörrkarmen för att man ska kunna få ordentligt grepp om handtaget så minst hälften av patienterna plus typ all personal kunde inte öppna dörrarna överhuvudtaget. Så det blev ett väldigt ringade på klockor för att vi överhuvudtaget skulle kunna komma ut från våra rum.
Inat ska jag sova på avdelningen och nej jag har INTE skadat mig själv det är bara för att såret på foten ska rengöras imorgon på morgonen coh för att dra ner stressnivån en aning.
Så nu sitter jag innanför den stängda dörren till korridoren och stirrar in i den smutsgröna väggen, eller ja egentligen datorskärmen, ovanligt, eller hur?
Som ni har märkt så är jag rätt datorberoende och internetberoende, det är inget jag kan förneka, men det hjälper mig väldigt ofta att få mina tankar på annat. Fast ibland går jag in på sidor eller läser texter som jag inte borde göra bara för att jag vet hur dåligt jag mår av det. Det blir liksom ett nytt sätt att skada mig själv på. Detsamma som när jag med alla medel som går skadar mg själv psykiskt tills jag börjar gråta bara för att jag inte tillåter mig själv att vara glad och få känna samma glädje som alla andra känner. Eller ja inte alla andra, men många andra.
Det är kastamöbler stämning på avdelnngen nu, jag känner det. Jag känner den där blytunga ångesten so ligger över oss alla rädslan för vad som ska hnda, vem som ska tappa fattningen först och hur stämningen ska förgöras eller hur man själv ska förgöras från det jobbiga plågsamma livet.
Det blev tillslut betsämt att flickan skulle få åka tillbaka till Gotland efter påsk, hon ble överlycklig, men fick lova sina föräldrar dyrt och heligt att hon skulle ringa om hon mådde dåligt och de lovade henne att hon inte skulle behöva sluta bara för att hon mådde dåligt.
De första veckorna tillbaka på Gotland gick bra, men sen föll hon för frestelsen igen och ångesten blev för stor så hon orkade inte hålla emot. Hon gick till apoteket och köpte två lådor med alvedon och svalade sedan i snabb art ner tjugo stycken tillsammans med läsk. Men sedan kunde hon inte svälja fler hon mådde för ila och hela kroppen skakade av ångest så att hon knappt klarade av att stå upp. I full panik sprang hon i badrummet och började rota efter rakblad som hon hittade efter en stund och så började hon skära, men tappade rakbladet i ren pank när hon skar upp ett djupt hack i tummen. Flickan som fotarande skakade av ångest och panik stapplade in vardagsrummet och sjönk ner på sin säng medan hon med darrande fingrar slog numret till sin pappa. Han svarade och både han och hennes mamma ville att hon skulle åka hem dagen efter. Då blev flickan rasande och började gråta och sa att de faktiskt hade lovat henne att inte dra hem henne med en gång, men hon höll tyst om tabletterna och att hon hade skurit sig, för det hade hon lovat att inte göra mer. Så de km överens om att hon skulle ringa till läraren och se om han kunde hjälpa henne att överleva natten. Men han var inte på Gotland utan på fastlandet. Tillslut fik hon tag i Sophie som lovade att komma över. När flickan gick över innergården för att öppna porten åt sin vän gungade hela världen och hon kände sig så konstigt yr och matt. Den natten tillbringade flickan i sin säng och spydde precis hela natten. Det var först dagen efter som Sophie fick veta det och det akutfärd till sjukhuset, där fickan bröt ihop igen för att de ville ringa till hennes föräldrar, men av någon anedning så gick de med på att inta ringa hem till henne.
Ja som ni förstår höll det inte så lnge för flickan när hon kom tillbaka till Gotland, det blev mer överdoser och hon hade börjat spy upp maten hon åt så hon fick egentligen inte i sig någon näring alls Strax innan skolavslutningen satte BUP och hennes liv på Gotland dm krävde att hon skulle flytta hem igen. Vilket hon inte orkade bråka om igen. Det blev återigen sjukskrivning och hon började gå till BUP i hemstaden.