\"Hur går det? Jag kommer komma in snart och du inte snabbar dig på\" Så går väldigt ofta samtalen på avdelningen. Personalens rädsla för att en stora katasrofen ska komma vilken dag som helst. Jag förstår dem, jag skulle nog aldrig psykiskt klara av att arbeta på psyk överhuvudtaget jag skulle vara alldeles för nervös för att folk skulle göra saker hela tiden. Jag vet ju hur jag är nu och då är jag bara patient. Men vissa dagar går man liksom som på nålar, livrädd för vad som ska hända, vad man ska se idag eller inte se.
Nu börjar ångesten ta över mig känner jag, det blir sådär utomkroppsliga känslor och andning som inte går på automatik utan jag måste hela tiden tänka: \"Andas, andas\" Det är som att kroppen liksom glömmer bort att det finns något som heter luft och att det är något man måste få i sig för att överleva, eller så är det mitt psyke som helt enkelt inte vill att luften ska komma in.
Just nu är jag så extremt jävla (ursäkta) trött. Jag känner att jag bara vill bli lämnad ifred utan frågor, utan krav, utan något alls. Jag vill drömma mig bort till en fantasivärld, som tyvärr inte existerar längre. En värld dit ingen annan kan komma och störa. Jag känner att orden också börjar ta slut, jag vet liksom inte vad jag ska skriva, eller så är dt händelserna i mitt liv som börjar ta slut. Men snart, ja snart kommer det börja hända saker igen, POSITIVA saker INTE negativa. Nej jag ska verkligen inte falla ner i något djupt hål igen, det får liksom inte hända. JAg vill inte att det ska hända och det vill ingen annan heller.
Ska nog försöka fortsätta på min hemsida, men det är svårt ser så extremt amatörmässigt ut, men men det blir säkert bättre jag måste ju bara lära mig hur hela programmet fungerar.

Jag har glömt att berätta en sak som hände flickan på Gotland, en kväll började hon se saker och känna närvaron av en annan person i samma rum. Antagligen var det ren utmattning av närningsbrist som gjorde att det blev så.