Jag är så trött, jag vill egentligen bara sova, men det känns så onödigt, kan lika gärna sitta uppe med datorn och skriva och fixa med hemsidan. Jag känner att jag verkligen är slut i hela kroppen. Okej jag har en infektion i kroppen, men inte var jag såhär trött hemma. Fast det kanske beror på att jag slappnar av mer här än hemma och då kommer tröttheten bara rasande som ett skyfall.
Imorgon går min äldsta lillasyster ut nian, det är otroligt, nian liksom hon är ju såååå liten, det känns riktigt riktigt svårt att förstå att mina småsyskon har blivit så stora. Mina yngsta systrar börjar liksom högstaidet efter sommaren, det är helt sjukt. Dom är ju så små. För mig kommer nog alltid mina småsyskon vara så små som de småbarn de än gång var. Men jag älskar dom för vilka dom är i alla fall. Vi ar ändå en väldigt fin syskon kärlek vi bråkar inte så mycket, liksom inte på riktigt som visa andra syskon gör. Vi tar hand om varandra och visst retas vi, men vi tröstar också och säger förlåt.

På gamla avdelningen hade vi en jääätte stor balkong med galler, vi har en balkong med galler här också fast absolut inte lika stor, inte på långa vägar. En personal berättade en gång att en patient hade blivit så bestört över vår fågelbur på gamla avdelningen och utbrustit:
\"Men här blir man ju rutig!\"
Haha liksom, rutig, kan säga att det räddade min dag den dagen.

Sommaren gick för flickan, men hon mådde inte alls bra. Det var bestämt att hon skulle börja om första året på en annan skola i hemstaden, media. Det skulle säkert gå bättre hon hoppades det. Men tyvärr så höll det bara tre veckor för henne. Hon skar sig varje dag och struntade i att äta och tillslut bröt hon ihop på ett BUP-samtal och det blev krismöte och bestämt att flickan skulle bli lagd på en av BUPs avdelningar.
Den sista dagen i skolan kommer hon nog aldrig glömma. dom var på Moderna museet med klassen och skulle se massor med utställningar hon fick världens panikattack bland alla tavlor och konstverk. Världen blev så stor och hon blev så oändligt liten och visste inte åt vilket håll hon vakren skulle gå eller se. Det kändes som att världen försvann under hennes fötter och att hon bara föll, djupt ner till avgrunden. Luften ur rummet sögs ut och hon klarade inte av att ta nya andetag för luften var ju försvunnen och kunde inte koma tillbaka. Hon var förbjuden att andas, att leva och att överhuvudtaget finnas till.