När ångesten kommer i vågor sådär att den aldrig går över utan bara sköljer över en igen och igen och igen, det är svårt att veta vad man ska göra då. Att veta hur man ska få kontroll på situationen och oftast (i allafall för mig) så vet jag inte vad jag ska säga till folk för att be om hjälp. Orden försvinner liksom ur mitt huvud, jag tappar all orientering och koncentration. Och alla ljud blir som knivar som skär i mina öron, jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara att det ska bli tyst tyst så tyst annars står jag verkligen inte ut. Och ja, det tillhör min diagnos att ha svårt att samla alla intryck och att förstå dem. Ofta tappar jag då all behärskning och antigen skadar mig själv eller börjar skrika och bråka med någon helt oskyldig. sedan efteråt säger jag förlåt, men det känns so ett så meningslöst ord nu för tiden. Allt jag har sagt förlåt för, det är liksom som att ordet inte betyder något längre. Ordet har förlorat sin mening.
Jag är fullkomligt livrädd för hur folk runtomkring mig ska hantera mina självskador, jag är så rädd för att någon ska ta skada av dem börja själv eller bara helt enkelt må dåligt på grund av det. Det känns som att den tyngden alltid ligger på mina axlar och jag vet inte alltid hur jag ska lyckas klara av att axla den. Men jag måste, INGEN annan kan ta ansvaret för mina självskador, det är bara jag själv som kan det och jag försöker, jag försöker verkligen. Men ibland går det bara inte. Jag har lärt mig att jag inte kan vara alla till lags som jag var i början av min sjukdom. Jag vågad inte säga nej eller säga emot för att rädslan för att det skulle bli konflikter var starkare än viljan att inte orka.
Men jag kan säga ifrån nu och jag kan skrika och bråka så det har gått framåt, ja man kan faktiskt säga att det har gått framåt. Jag klarar av att ta konflikter nu, vilket jag inte gjorde förut.
Piiiiiiiip
Det skär i mina öron, i hela min kropp av pipet som betyder att någon har tappat kontrollen, någon orkar inte fortsätta andas i den här världen längre. Jag förstår personen, jag gör verkligen det även fast jag aldrig skulle dra igång ett överfallslarm inte ett sådant som hela avdelningar får springa till i alla fall. Men inom mig själv får allt springa för att rädda det som räddas kan. För att skynda kroppen mot den hemska människa som aldrig lär sig hr farligt visa saker är. Så det är kanske inte konstigt att jag r trött, det råder ju nästan jämt ett krig inom mig i mig. I hela mig.
Helgen innan inläggningen var jätte jobbig för flickan, hon visste inte hur hon skulle vara eller om hon ens vem hon skulle vara. Men det slutade med att hon mest bara satt och såg på TV med sin mamma och att de gick lite på stan tillsammans. Sedan kom måndagen, den dagen då allt skulle hända. Det var ju en planerad inläggning så dom hade fått en tid då dom skulle infinna sig på akuten på BUP för att träffa en läkare. Vägen dit kommer hon ALDRIG glömma. Det var samma sjukhus som hon som liten hade legat på och hon mindes backen och vägen upp till själva sjukhuset, dagiset som låg vid det och rutschkannan som hon så ofta hade velat leka i, men hennes mamma hade altid sagt att den var till för barnen på dagiset inte för henne. När dom närmade sig akuten såg flickan en annan flicka som stod utanför räcket på den höga muren vid sjukhuset. Hon stod där och tänkte hoppa.
\"Snälla, snälla, snälla ta mig härifrån\" tänkte flickan och tvingade sig själv att se bort från den panikslagna flickan som snart skulle ta sist sista steg mot döden. Flickan kände hur hon bara inte orkade. Men hon var tvungen att kunna gå in på akuten och sätta sig i väntsalen tillsammans med sina föräldrar. Där satt en liten familj till, de skrattade och verkade ha väldigt roligt vilket flickan inte kunde förstå. Dom var ju Barn och ungdoms psykiatrins akutintag hur kunde de sitta där och skratta och ha roligt medan flickan utanför kämpade för sitt liv.
Medan de väntade blev verkligheten mer och mer suddig för flickan hon förstod inte hur hon skulle orka, vad hon skulle säga, göra eller någonting Men tillslut fick de komma in i ett rum där det satt två kvinnor. Den ena väldigt kort och presenterade sig som överläkare på enheten. Ja hon gav inte direkt intryck till att ge något förtroende och sedan var det psykologen, hon pratade och artikulerade så noggrant att dt såg ut som att hennes käkar nästan hoppa ur led.
Jag går sönder, utan att kunna sätta ord på det jag känner
Utan att våga be om hjälp när jag behöver det
Jag bara faller och försöker att tyst skriva alla planer i mitt huvud
Jag är där igen, där jag praktiskt taget bodde dom första åren i mitt liv
Korridoren där mamma drog mig fram och tillbaka i barnvagnen så att jag skulle somna
Lekterapin, men pusslet som gjorde mig livrädd för skelett
Dagiset där alla friska barn lekte, dit jag inte fick gå,
jag gick ju inte där

Jag klarar knappt av att andas längre, luften är för tjock och jag är alldeles för svag
Paniken av att gå in i bussen på vägen hem, alla människor
En dörr som aldrig får stängas, alltid en springa så att dom kan se vad jag gör
Så att jag är skyddad från mig själv
Saker som jag inte visste att jag kom ihåg, bara för att jag är i samma byggnad igen
Nya blodprov,
”Ja, du är ju lite speciell”

Meningslösheten som vägrar försvinna
Jag skriker till mig själv i mitt huvud hur värdelös jag är
Paniken som aldrig försvinner, bara tanken på att aldrig mer skada mig själv blir för mycket
Tårar som bara rinner som inte går att förklara, rädslan som inte ens jag själv förstår
Och varje dag lika trött så att benen knappt orkar bära mig
Jag faller hela tiden, djupare och djupare, jag är för trött för att ens orka tro att det blir bra igen