\"Släpp mig, släpp mig, låt mig va\" Och sen hör man gråten, den förtvivlade gråten från en flicka som bara vill överleva, som inte vill vara instängd som inte vill sitta som ett djur i en bur. Förtvivlan som inte försvinner i rösten och som gråter efter tröst hon försöker få, men inte klarar av att te emot.
\"Pang\" En stol brakade i golvet, jag vet inte om den höll, men nu bryr jag mig mer om människan än om stolen. De desperata skriken efter tröst, efter frihet efter att få leva ett normalt liv och jag, jag bara sitter här och håller andan i förtvivlan för hennes skull, för min skull, för mina småsyskons skull och önskar att ingen någonsin var tvungen att få uppleva det jag upplever här. Det är inget hat mot personen som blir förtvivlad, för jag vet, jag vet precis hur det känns och vad man vill göra, jag vill bara att hon ska få slippa känna så. Att en enda dag kan få vara en lugn dag för hennes skull.
Runtomkrig mig hörs pratet från de andra patienterna som förtvivlat försöker hålla kvar i det friska och inte ryckas med i spiralen neråt.

Jag försöker stänga av, så som jag kunde göra förut men jag är nog för frisk nu. JAg är för frisk för att kunna leva i min egen fantasivärld och inte höra, jag är för frisk för att dra mig in i det skyddande skalet jag hade förut och på ett sätt är det ju bra. Samtidigt som själen får ärr för livet och jag aldrig någonsin kommer sluta höra hennes förtvivlade skrik. Hon skriker inte för att hon vill störa alla, hon skriker för att få överleva, för att stå ut med smärtan inom henne som antagligen hugger djupa sår i hennes inre och personalen häller i henne medicin så att hon ska få en droggad sömn så snart som möjligt.

Jag är så trött på att visa upp en fasad, eller jag vet inte en om det är en fasad, just nu vet jag inte om jag verkligen mår bra, eller om jag mår dåligt båda två känns liksom lika främmande för mig. Precis som om det skulle vara ett nytt språk jag skulle vara tvungen att lära mig.

Efter en inskrivningssamtal blev flickan förd till den avdelningen hon skulle ligga på och hon lämnades kvar på sitt rum för en kort stund. Hon hade förgäves försökt få med sig en sax in på avdelningen, men skötaren hade hittat saxen under visiteringen så den var borta.
Så fort dörren stängdes ställde hos sig vid fönstret och tittade ut över vattnet. Det var en väldigt fin utsikt egentligen, men orkade hon inte se. Utan hon försökte förgäves torka bort tårarna från kinderna som bara fortsatte att rinna en tyst gråt. Hon blev nog inte lämnad ensam länge, eller hon visste inte just nu klarade hon inte av att hålla ordning på tid och rum, men plötsligt knackade dt på dörren och en skötare kom in och sa att det var middag.
När hon kom ut i matsalen visade det sig at det bara var två ungdomar till där, en flicka och en pojke, pojken hade sin pappa med sig men den andra flickan var också där utan föräldrar precis som hon.

Ärligt, jag vet inte hur jag mår.