Det är sant, jag lever i en komdesiserie, det måste vara så det är liksom enda lösningen, åtminstone vad jag kan komma på.
Jaha, ja se bara nu spränger dom igen.
Min rumskompis har fått tillåtelse att sova till tio idag, tror n inte att dag personalen springer in och ut hela tiden och väcker henne för att upprepa ett ständigt mässande om att det är frukost Ibland undrar an ju hur informationen går fram på det här stället.
det var som när en annan patient och jag upptäckte att våra önskemål inte ens blev diskuterade på ronden, vad ska man liksom göra?

Jag måste berätta om gårdagen då det blev betsämt att jag skulle sova på sjukhuset för att jag skulle till ortopeden med min fot morgonen efter. Nu var det nämligen så att jag hade praktiskt taget tvingat min mormor att följa med, jag tjatade och tjatade och tjatade på henne och tlllslut gick hon med på det och ja grejen är ju den att hon hade lämnat sin rullator i sin hemstad för att hon inte ville släpa den på bussen när hon åkte till oss. Så jag och mormor som också hade svårt att gå med sin käpp började haltandes ta oss upp för baken till tunnelbanan. Efter många vilopauser kom vi dit och kunde ta hissen ner till själva våningsplanet där tunnelbanan gick. Det tog oss knappt en timme att hoppa på och hoppa av olika tunnelbanor för att det skulle bli så kort gångväg som möjligt till sjukhuset Till slut hade vi kämpat oss fram till huvudentén ja, till råga på allt hade det börjat duggregna. Jag satte mormor i caféterian medan jag haltande iväg till avdelningen fr att ha mitt läkarsamtal. Då blev det betsämt att jag skulle sova på sjukhuet. Så jag fick halta tillbaka till mormor och meddela att jag inte kunde följa med henne tillbaka och jag som hade tjatat så på henne.
Mamma ringde till min lillebror som befanns sig på en 40 minuters lång gångväg från oss och han hade inget busskort. Så han gick muttrandes iväg för att hämta mormor. Ja jag måste ju tillägga att det hade börjat regna. Tillslut kom de iväg hem i alla fall och jag kunde gå tillbaka till min dator på sjukhuset och ta det lugnt. Efter ungefär en halvtimme ringde jag min mobil, det var min lillebror han muttrade surt fram att han inte hade någon nyckel hem och att han hade satt mormor i trappan för att vänta medan han kom tillbaka fr att ta min hemnyckel så att de kom in.
Nu hade som tur vad mamma ett finger med i spelet så hon sa till min lillebror:
\"Du kan INTE lämna mormor i trappan\" Så mormor som var så trött fick halta sig iväg till närmaste café. Vilket visade sig vara Pingstkyrkans café, måste tillägga hä är att min mormor är så icke troende som man man bli. Och dom andra på cafét satt och läste bibeln och mormor stirrade envist ner i sin kaffekopp.
Ja det var min mormors gårdag, jag tror inte hon kommer följa med mig någonstans igen.

Under första veckan på BUP satt flickan mest tyst på sitt rum och hoppades att ingen skulle se henne och börja prata med henne. Men tyvärr gick det inte så bra eftersom att dom bara var tre patienter så hade personalen ytterst lite att göra så hon blev deras ständiga offer för uppmärksamhet. Vilket hon nog hade föredragit att slippa.
Den välartikulerade psykologen kom till flickans rum en dag för att få reda på lite allmänt om flickan och hennes liv. Även fast flickan mådde dåligt kunde hon inte låta bli att le och skratta när hon tänkte på den välartikulerade psykologen.
När helgen kom och det blev dags för flickan att åka hem över helgen att hon i stortsett bara framför TV:n ihopkurad i en fåtölj med datorn i knäet. Hon blev kritvit i ansiktet så fort någon kom in i rummet och började prata med för hög röst. Hon klarade bara inte av ljuden och hon var så trött.