Han betraktade henne på mils avstånd, hela hennes gång, hennes sätt att prata ja hela hon.
Han följer vartenda steg hon tar med blicken för att registrera varenda rörelse och vartenda andetag.

Hon går sakta, mycket sakta med fötterna nere i den svala sanden och vinden som blåser i hennes långa ovårdade hår. Det var länge sedan hon brydde sig om att ta hand om det. Topparna var slitna och hon hade fått en rejäl blond utväxt som nästan skar sig mot den urtvättade röda färgen hon annars brukade färga sitt hår med.
Aldrig tona, utan altid färg det hade hon alltid gjort, men nu var det evigheter sedan hon hade färgat det sist det kunde vem som helst se. Men hon orkade inte bry sig om det, de andra fick vl störa sig på det om de ville, men henne spelade det ingen roll. Ingen roll alls.
Hon hade sminkat sig slarvigt imorse, mest bara målat svart runt ögonen och valt en rosa färg till läpparna. Men det brydde hon sig inte heller om, om andra brydde sig var det deras problem tänkte hon. Hennes nerbitna svarta naglar försökte förgäves få hennes hår ur ansiktet så ho såg vart hon gick.

Han som stod där och bara såg på såg hur hon började springa. Det såg ut som att hon knappt nuddade vid sanden när hon sprang och håret fladdrade omkring henne och den lila klänningen i linne som räckte ner till knäna fladdrade omkring henne.

Hon sprang så fort hennes ben förmådde och hon kunde inte låta bli att släppa ut det fnitter som bubblade inom henne. Hon var bara tvungen att fnittra, precis som en femåring som fick sin första glass på sommaren och sen fick springa omkring i vattenspridaren som sköljde över den med kallt vatten.
Men samtidigt som finttret bubblade upp inom henne kunde hon inte hejda tårarna som började rinna Hon ville springa ifrån dem och alla skrik, slippa känna det tunga svarta som gömde sig i hennes bröstkorg. Hon ville fly bort från världen.

Han såg på henne medan hon stannade och började snurra på stället hon stod på. Hon snurrade snabbare och snabbare och snart var hennes hår som en sky av rött runktomkring henne och han såg hur hon vacklade till och sedan föll ner i sanden.

Hon grävde in fingrarna djupare i sanden och knöt händerna hårt, hårt, för att inte skrika högt, men vad spelade det egentligen för roll? Hon var ju ändå ensam. Hon kunde skrika hur högt hon ville utan att någon skulle höra henne. Och hennes föräldrar som stod inne i strandvillan bland krossat glas och porslin och bara skrek och grät mot varandra skulle deffinitivt inte höra. Om de ens skulle bry sig, de var så upptagna av sig själva och sitt bråk att de nog inte ens hade hört hur ytterdörren hade stängts med en smäll och hur deras dotter sen hade sprungit iväg i mörkret.
Egentligen hade de nog inte ens sett henne i allafall, de var alldeles för upptagna av varandra och hatet som växte mellan dem.

Han betraktade hennes liggande gestalt på stranden och kunde nästan se tårarna som rann från ögon och som skapade en tår kanal ner till vattnet. Han visste att det inte var första gången hon hade legat där. Det hade varit många nätter i flera år.

Svaga minnen började växa i hennes huvud när hon hade slutat kämpa mot gråten Minnen av bråk och hur hon som liten hade krypit in i skåp med händerna för öronen för att inte höra föräldrarnas bråk och ljudet från krossat glas som nådde henne. Hon hade för länge sedan lärt sig att känna igen tecken på bråk hon kunde nästan sniffa sig fram till det. Så många gånger som hon hade knytit sina små händer för en tyst bön upp till Gud för att han skulle be dem sluta. Men hon visste, aldrig be för egen vinning, det funkade liksom inte så.

Han stod där i utkanten av ingenting och väntade, väntade på henne på att hon skulle be sin sista bön och sedan komma till honom och be på sina bara knän att få följa med. Bort i det svarta, bort till evigheten.

Hon visste inte hur länge hon hade legat på stranden och gråtit, men plötsligt var tårarna slut och stirrade upp på den stjärnbeströdda himmelen. Trots alla hennes sorger, alla hennes minnen började fnittret återigen bubbla upp inom henne. Hon reste sig sig upp på knä och fnittret km som ett eko i den tomma tysta luften där bara vågornas skvalpande hördes.
Sedan kom vemoden, föraktet och hatet och hon kröp ihop på stranden igen bredd på en ny gråtattack, men istället km ett gällt skrik ut ur hennes mun. Det skar i hennes öron, men hon var tvungen, hon var tvungen att skrika rakt ut i den tomma luften. Hon var tvungen att få skrika ut 17 år av smärta.

Han vände sig om och började sakta gå därifrån, hans svarta mantel böljade sig i luften och han visste, det var inte dags för henne ännu.