Men den största smällen för flickan kom när hennes mamma kom till sjukhuset en dag och ville prata med henne och att den välartikulerade psykologen skulle vara med.
"Ja, det är såhär att jag och din pappa ska..."
Hon hade redan stängt av hon ville inte höra, hela rummet slöt sig om och pressade ut all luft ur henne och när hon hörde sin mamma säga det sista ordet
"...skiljas" Kändes det som att hon föll rakt ner på en hård stenplatta.
Men hon svalde klumpen i halsen och stålsatte sig för att trycka ner den igen. Men tillslut lyckades hon inte, utan tårarna började rinna. Hennes mamma sträckte sig fram mot henne och tog hennes hand och ryckte inte undan den utan lät hennes mamma ta handen och trycka den i sin egen.
Efter flera långa minuter som snarare kändes som timmar hörde hon sig själv säga:
"Ja om ni är lyckligare så, så gör det inget för mig, jag vill bara att ni ska må bra"

Flickan ville inte visa att hon var ledsen för beskedet, hon försökte tänka att hennes föräldrar mådde bättre så var det det bästa för familjen. Men hon kunde inte låta bli att känna vreden för att hennes föräldrar hade slitit upp allt för henne och hennes syskon och sen bara flyttat. Nu var det dags att flytta igen.
Hon kunde inte förstå hur hennes föräldrar kunde slita upp allt och slänga alla hennes minnen, hela hennes liv var nu slängt på sopptippen i den gamla hemstaden.

Nu bodde hennes mamma och hennes fyra syskon varann vecka hos mammans storasyster som hade en trea. Ja det är sant sex personer i en trea. Det var en väldigt intressant sammansättning och framförallt en väldigt, väldigt liten plats för alla att vistas och samsas på.

När jag var liten och min äldsta lillasyster skulle föddas var jag fast övertygad om att hon skulle bli en liten vit kanin. Oh därför kan ni ju förstå vilken stor besvikelse det blev när det kom hem en liten skrikandes bebis. Fast nu ljög jag hon var inte så skrikandes hon var väldigt tyst och sov mycket. Och hon var en jätte söt liten människa som jag älskade från första stund. Men jag visste ju inte riktigt vad jag skulle göra med denna lila nya varelse.
"Mamma, vi kan släppa vagnen nu"
"Men vad menar du?" Frågade mamma "Då rullar den ju ned i vattnet"
"Ja" Svarade jag bestämt.
Jag visste ju inte riktigt hur jag skulle bete mig när en sådan liten besynnerlig varelse hade kommit in i våra liv.