Hur kan man känna sig
så in i märgen ensam
som jag gör och det
enda jag har är folk
omkring mej

Tomheten sprider kyla
och olust.
Vill bara bort och inte
komma tillbaka.

Kanske jag söker
förgäves utan
att någonsin
finna

Söker en tillhörighet
som bara är en illusion
som kanske inte finns nån
annanstans än i
mitt hjärta

En önskan om acceptans
för den jag vill vara,
och slippa "spela med"
i nått som inte är jag

Bara en varm famn som
bara finns där jag
kan tanka och bara vara
utan krav och förpliktelser

Livet suger ut all energi
och det är väl så det ska vara
men säger man inte att
"se in i tunneln, i andra
änden ljusnar det"

Jag hoppas verkligen att det
är så...............