Jag har anat horisonten,
jag har sett den bortom träden.
Men inte klart,
bara suddigt.
Som när man kisar.

Varför känns det som jag har fel på synen,
inget är klart och tydligt.
Allting sker genom ett dis,
som om ödet styr.

Jag har ingen koll på vad som sker,
en overklig känsla.
Jag har alltid koll,
men inte denna gång.
Intutition.

Intuitition styr mitt liv,
dimman som älvorna dansar i.
Viskningarna jag hör,
är ödets röst.
Inte för att jag hör vad som viskas.
Jag bara vet att så är fallet.

Jag rör mig i dimman,
dansar med älvorna.
Jag sjunger deras sång,
den vackra oemotsåndliga lockande sången som ingen
kan stå emot.

Jag ger mig åt dem,
de får styra mitt liv.
Jag kan bara ana resultatet i horisonten,
där bortom dimman vet jag svaret.