Omställningen från BUP till vuxen var enorm och flickan hatade det. Hon kände sig utkastad från BUP, även fats de hade låtit henne vara där längre än vad hon egentligen fick.
Hon tyckte att de på mellanvården hånade henne och hennes problem och hon klarade absolut inte att ta till sig deras hjälp.
Hon levde sitt liv tillsammans med sin lilla katt och en av hennes från internet. Hon och den andra flickan umgicks istortsett varje dag och dom gullade i stortsett hela tiden med lilla Wittra och åt glass. Men det inte ofta flickan lätt behålla dessa onytigheter hon stoppade i sig. Det var ofta som hon fick alldeles för mycket ångest och rakbladet eller tabletter blev hennes enda utväg att klara av vardagen.
När dom köpte Wittra sa hennes uppfödare att det skulle vara bra för henne om hon fik n kattkompis Så ett par veckor efter att Wittra hade kommit hem till dem hade flickan och hennes syskon tjatat ihjäl deras pappa så att han tillslut suckade sa ja till ännu en katt. Den här gången blev det en liten skogskatt med väldigt lång svans som de döpte till April efter en stor omröstning bland flickan och hennes syskon. Så det blev en liten Wittra och April som sov tillsammans med flickan på nätterna.

Första natten med de båda katterna hade de suttit i varsitt hörn av rummet och ungefär morrat som två små jetmotorer innan de tillslut hade accepterat varandra som ett enat par.

Flickan tillstånd blev att sämre, men hon försökte dölja det så bra det gick genom långärmade tröjor och svarta badlakan. Då syntes inte blodfläckarna på samma sätt. Hon gömde rakblad och tabletter på alla möjliga ställen och hade plastpåsar undangömda för att kunna spy upp maten igen när hennes pappa var hemma. Hon hade nu fått flytta permament till sin pappa eftersom att hon skulle ta hand om de två katterna.

Mellanvården uppmanade henne hela tiden att ringa till mobila teamet om allt blev för mycket för henne så att hon kunde få hjälp istället för att skada sig. Men hon ville ju skada sig hon ville inte bli hindrad från det, så varför skulle hon då ringa efter hjälp? Det kunde hon inte förstå.

Nu är jag på avdelningen igen och hela jag skriker efter att då skada mig, det är det enda jag vill just nu.
Undrar om det är avdelningen som gör det eller om jag verkligen mår så?
Ärligt så vet jag inte och jag vill nog egentligen inte veta heller, jag vill liksom bara få det överstökat så att demonernas skrik ska tystna.

Skärdemonen sätter rakbladet i min hand och viskar att jag ska skära...
...att jag är värd det

Rakbladsdemonen skrattar när såren börjar täcka min arm viskar att jag är värdelös...
...när jag inte vill skära mer

Ångestdemonen sitter och ler när tårarna rinner nerför kinden viskar att det går över...
...men kommer igen så fort jag gör något fel

Idealdemonen berömmer mig när jag inte äter och viskar att jag är tjock och ful...
...när jag äter av maten

Tankedemonen ser till att alla svarta tankar vinner och det ljusa raderas så fort de kommit dit och viskar att jag inte är värd det ljusa...
...bara det mörka