det var egentligen värst på mornarna
den där strimman av ljus
som skar sig in under ögonlocken

och den ändlösa monologen som startade, som pausat
när sömnen trätt in timmarna innan:


draperiet går igen

släck dina ögon, sötnos
de är tomma glaskulor

och nervtrådarna de syr in i våra fingertoppar
förvandlar oss
till marionettdockor



och sedan dagen som ett vakuum
och jag funderade på hur man fyller
ett tomt huvud med sådant som inte känns
sådant man slipper skära sig på



sedan knark:



när jag hör hur klockorna kvider nästan stillsamt
och himlen sjunger
med sin hesaste röst, lägger sina lår
runt mina kinder

är jag hel, ren och fri


och ängeln vid min sida säger:
din röst,
det är nåt fel på din röst,
det är som att den har
ett eget ansikte
och allt hasch, allt speed
i världen kan inte befria den

och när jag blundar
för jag blundar
ser jag rätt igenom mina ögonlock;
jag ser varje pulsslag
varje andetag
hur världen flimrar,



och just den där natten, där jag vandrade
som i en tavla, inget verkade organiskt
allt var av metall
inramat av tvångstankar
var det illa, riktigt illa
och jag klev ut i avgaserna som i en zombiefilm
men ingen av oss visste att vi redan var döda
när vi satt på caféer
på krogar och hängde
runt pissoarer och på plattan,
när vi delade en joint
framför teven
eller smygrökte bakom skolgården,

och vi drev de levande
till vansinne
spetsade dem på pålar,
skar loss deras käkben
frös fast deras miner
i ändlöst skrikande, deformerade ångestattacker
och vi snidade dödsmasker åt varandra
pratade om kärlek
fyllde ordet med allt det vi sökte, allt det
vi så desperat ville nå

men vad vi fann var substanser
som fick oss att tänka moln och berg,
karga öde landskap

vad vi fann var tomma gester,
vad vi fann
var kinder som sandstränder
ögon som hav,
vad vi fann var spöken efter några
som levt på riktigt

och vad vi fann var två vägar, där
jag tog den ena
bara för att sakna den andra


men ändå när jag tänker tillbaka på det
så var mornarna värst

den där strimman av ljus
som sakta blottade en min, ett uttryck

eller en tanke, ett hopp
som gömt sig i mörker

som jag aldrig klarade av att slå ihjäl