” Du måste tro att jag är en hypokondriker” ursäktar hon sig generat inför sin gynekolog efter att han konstaterat att det inte är något fel på henne.
För att göra henne till lags har han beordrat två blodprov av sköterskan, som ler överseende ifrån sitt skrivbord.. ”Inte alls, vad jobbar du med” replikerar den garvade fackmannen oberört och lägger händerna bakom huvudet. ” Du borde se till att kroppen har lite roligt” säger han, som sett det mesta i kvinnans natur.

Kan han se att jag inte har haft sex på…lång tid, tänker hon, .och undrar om han minns förra besöket .Den gången då hon bröt ihop och började storböla så att sköterskan fick hämta pappersnäsdukar och trösta henne .Så ja, så ja lilla vän. Han hade taktfullt hoppat över den sidan i resumén då han undrar varför hon sökt honom denna gång. ”Lite motion och ett annat jobb kommer att göra underverk” summerar han besöket, och med ett fast handslag är hennes tid ute.

Kanske borde hon talat om för honom att ett besök hos honom är som tio besök hos en psykolog. Han säger det uppenbara, det som hon inte vill se, det som maler inom henne. Han är hennes samvetes språkrör. Enkelt och självklart. Som en man. Så stereotypt. Mannen, enkel och rak, kvinnan komplicerad.och hypokondrisk. Så oerhört freudianskt och förlegat.

Likt en inbillningssjuk känner hon sig inte lättad av beskedet att hon är frisk, utan börjar genast söka nya frågeställningar på den evig frågan; Vem är hon? Är hon den som speglas i andras ögon, eller den hon ser i sitt inre mikroskop? Skulle bilden förändras om hon såg helheten, som han? Är det verkligen så att det egentligen är en man som fattas henne? Bara det, så enkelt? Tanken gör henne förbannad. Den är skrämmande nära sanningen.