Det är sommar och festival. Vi springer med nakna ben och snubblar i våra för stora tygskor i dammet. Solen är påväg ner, och himlen lyser alldeles gyllenröd. Solstrålarna sträcker sig så långt bort, över hela himlen, och hela vägen in i mig. Lyser upp hela min själ och lyckan sprids i blodet, pulserande genom blodådrorna ända ut till fingertopparna. Vi luktar öl och parfym, och smutsen tycks inte riktigt gå att rentvå kroppen från. I våra öron hör vi Håkan Hellström skrika ut sina halvfalska toner som vi alla har våra egna minnen och associationer till, och någonstans där långt inne vet vi hur mycket vi älskar honom, och hans sätt att se rakt in i våra hjärtan. Som alla våra älskade musiker gör. I tunna vita T-shirtar, som nästan fått en grå ton av dammet, rusar vi mot festivalområdet för att hinna i tid till nästa konsert. Vi skrattar så vi får svårt att andas, sjunger tills vi tappar rösten, tappar väskan i marken, spiller öl över grannen, har sönder solglasögonen och vi skriker bara för att vi finns. I just detta ögonblick är det bara vi, vi, vi mot allt. Ingenting annat som gnager och svider i magen. Till sorlet av gemenskap omfamnar du mig och viskar att "inget stoppar oss nu". Och även fast jag vet hur fel du har, så njuter jag av stunden.

"Du måste vara sjuk
sjuk sjuk sjuk

Du måste vara blind
blind blind blind

Du måste vara blind
för du kan inte se
när löven faller ner
hur fel jag är"

Ingen oro, ingen stress, ingen prestationsångest. Bara den här kvällen. Sommarvinden tar tag i ditt solblekta hår samtidigt som vi tar varandras händer och springer tills vi inte orkar springa mer. Kastar oss ner på en gräsplätt, andas ut och börjar springa igen. In mot festivalområdet, in mot konserterna, in mot kärleken. Allt är bra, till och med myggorna som äter upp oss och mörkret som smyger sig på. Jag vet att jag kommer att leva på det här för resten av livet. Någon tänder en cigarett och inhalerar de tunga ångorna. Någon ligger lutad mot ett kravallstaket. Någon kysser någon annan. Det är sommar och festival.