Älvan speglade sig i skogsstjärnen,
Såg sitt vackra hår i spegelbilden.
Dansade vidare på vattnet,
sjung sin vackra ordlösa sång.

Stjärnen bevarde bilden av älvan i sitt minne,
för att i framtiden minnas den vackra.
Näcken satt på stenen,
såg älvan sväva förbi.

Han sträckte ut sin hand efter henne,
men fick bara dimma i handen.
Han såg henne,
han spelade på fiolen för att locka henne.

Men älvor är döva för annat en sin egen sång,
hon dansar omedveten om lockande toner.
Skogen susade till svar,
Näcken fortsatte att spela.

Jorden snurrar runt sin axel,
naturen har sin gång.
Tiden står aldrig stilla,
idag blir i morgon.

Hur vi än gör.