makten och härligheten
som en trappa
rätt upp i himlen
och där skulle vingarna monteras

men när jag fick höra skriken
ville jag vända
men kön bakom mig
skockarna av människor strävande mot himlen
de som armbågade sig fram med höga rop
och de som skugglikt gömde sina bönemattor
bar mig obönhörligt lovsjungande
upp mot platsen där vingarna väntade
altaret

i evighet snurrade borren
skalpellernas motsvarighet
som en himlens pinoredskap
jag såg den
men skrek förbannelser över den gud som höll mig
medan vingspetsarna bereddes över mina axlar
och blodet blandades med allt annat blod
bägare efter bägare
vem skulle dricka dem alla?

smärtan ville aldrig ta slut
som ett kors
ändlöst för att lusten att flyga var större
än längtan att leva
herregud sa jag ofta utan att tänka
inte visste jag att vingar aldrig växer
bara monteras mekaniskt mot huden
obrukbara

Och jag insåg, att alla de dagar jag längtat att flyga
var dagar av liv jag glömt bort att leva
för att andra lärt mig längta det jag inte visste något om
och inte ville


Nu går jag vägen fram i kön mot demonteringen
den uslaste av alla vägar
bortglömd av vägverket och utsuddad från alla kartbilder jag någonsin sett
ändå går jag här
utan att någonsin prövat om vingarna jag fått
skulle hålla
i evighet


amen