Mina tankar...
Inspärrade, men ändå fria,
genom poesin de skriar.
Som kraxande gamar
till ett dött kadaver.
Minnen som ligger och ruttnar
brunnar utan bottnar.

En dimma driver in
fingrarna rör sig.
Orden flyter fram i sakta mak
medan jag gråter över dig.

Släpper tyglarna lösa,
låter fårherden fösa
dessa monster fram till världen.
Genom lyrik beger vi oss på färden.

En förhoppning om att må bra,
ett galet hopp som tänds var dag.
Jag finner mig själv här igen...
trots att det inte var så länge sen..

Skrik inte i poetens öra,
ty poeten hör dig, låt bara handen föra.
Skada icke budbäraren,
för han har intet ansvar, endast svar.
Svaren på de frågor ingen ställer,
svar som lungnar när alla skäller.
Svar som borde ge liv,
men bringar mer död.
Svar som borde göra allting bra,
men som lämnar smärtan kvar.

Mina tankar..
släpptes ut,
se på katastrofen.
Se hur allt tog slut.
Dimman lättar,
från ordlekarnas slagfält.
Kvar finner vi en ensam poet,
en poet som inte vet,
varken vem han är
eller vart hans resa bär.