Och så föll det sig på det viset att jag låg där.

Låg under tre stora ekar,

som bar på varsin mycket lång historia.

Det kändes som att just de tre ekarna

ville berätta något för mig,

kanske ville de lära mig något,

om det som vi kallar för livet.

Som om det hela vore ett möte

mellan en ung, mycket oerfaren man,

som tar lärdom

av en gammal mans visdomsord.

Och gräset gav mig trygghet,

där det så fint hade växt upp

runt dessa tre ekar,

de var som om gräset var barn

till de tre stabila träden,

men de höll sig i schack,

det stod där det stod,

och utstrålade dess totala.

Trygghet.

Och så föll det sig på det viset att jag låg där.

Låg där, en natt,

i mitten av juli.

Med ljusa förhoppningar

om den framtid som stundades skulle.

Då och då kunde jag se stjärnfall

från himlen, som omgav min frid.

Då och då kunde jag höra ett par fåglar

som så vackert visslade sina ljuva toner.

Då och då fick jag uppenbarelser,

som var ett resultat

av den harmoniserade tankeverksamhet

som jag frambringat.

Det landade en fjäril på min axel,

jag lät den givetvis sitta kvar,

den viskade saker till mig,

fjärilen viskade om freden.

Jag tittade bort mot horisonten

och kunde se att solen precis stigit upp från sin sömn.

Fjärilen flög från mig,

bort, mot soluppgången,

och en varm känsla av lugn framträdde,

och ett stort leende spred sig på mina läppar.

Jag vände nu blicken upp mot himlen

och jag hörde mig själv säga orden:

Jag kommer aldrig att vara rädd!