Att skriva om kärlek och hat Caroline, det var inget för oss. Vi skrev om de sagor vi såg och de sorger vi fann i våra hjärtan.

Att skada en annan människa, oh nej aldrig, aldrig, men att skada våra fantasi karaktärer det var en lätt match och vi som aldrig förstod att det vara var på låtsas.
Fantasin som tvingade oss djupare och djupare ner i det avgrundsdjupa hatet som växte bland oss.

Att skada sagomänniskorna det var inte samma sak, att skada de man ville skada genom ord och oförlåtliga scener. Att skada Ti, när Ti var jag, ja det gick som en dans eller hur?

Masspsykosen som blev vårat liv, det enda kära vi hade. Att fly till ett låtsasland där hav var himmel och himmel var jord och "The runy knight" var inristat i din hud.
Våra klasskamrater var de so blev offer för våra hänsynslösa ord som skrevs i blåa skrivhäften.

Vi blev proffs på att skriva när bläcket var fruset och skolgården var en enda hal isbana. Att fly lite grann, vad gör det när man gör det för att överleva en sekund till. Sekunder blir till minuter som bli till timmar och sen har det helt plötsligt gått ett år.
Jag vet att vi bara ville fl, bort från allt, bort från världen och dess onda makter. Därför var skrivandet en konst vi utövade mycket bara för att få leva i den fantasivärld vi hade skapat.

Caroline, jag vill inte längre, varför blev vi fast i vår egen saga?