Eftersom att jag och min lillasyster är de enda Sverige med den här blodsjukdomen och de skelettmissbildningar vi har så var läkarna väldigt faschinerade av oss. Jag finns med i både läkartidningar, rapporter och i olika häften på sjukhuset eftersom att jag var ett sådant glatt barn när jag var liten. Bilderna på mig finns kvar till och med idag. Min mamma och lillasyster har sett dem när de har varit på röntgen där. Och jag minns korridoren som jag så många gånger blev skjutsad genom som barn i en lila barnvagn, jag tror att det till och med var en paraplyvagn, fast jag minns inte riktigt. Jag var ju så liten då.

Jag hade en nalle som jag hade tagit i en affär när jag var ett år. Eller hade, jag har en nalle, hon heter Brumma. Hon har haft det heta det mesta under sin tid i min ägo.
Hon följde med överallt och under mina besök på sjukhuset fick hon utstå samma saker som jag. De satte nål på henne, samtidigt som de satte nål på mig, hennes tassar fick bandage när jag opererade mina händer.
På ett sätt kändes det skönt att Brumma fick utstå samma smärta och samma jobbigheter som jag, jag kände att jag liksom delade det med någon då.

Jag är så fruktansvärt svårstucken så en natt när jag var bebis stack de mig i två och en halvtimme utan att lyckas för att jag var tvungen att få blod. Jag är glad att jag inte minns det, men jag minns den gången när jag opererade mina händer för tredje gången, jag var 12 år då och de stack mig 32 gånger innan operationen. Det gick att räkna alla gånger efteråt där det fanns små sår. Jag minns att jag låg och grät på operationsbordet med Brumma hårt tryckt i min famn.
Den gången opererade jag båda händerna samtidigt, det var mina lillfingrar, de tog bort ett utav dem och förlängde det andra och flyttade fingret närmare handen.

Jag fyllde 13 tio dagar efteråt och kirurgen hade sagt att jag fick ta bort stygnen på handen där lillfingret vart borttaget tio dagar efter operationen så jag gjorde det dagen innan min 13-års dag jag ville inte ha båda händerna i bandage då.