lamporna i natten
som pärlor
i ett band runt min hals,


när tiden drogs till sin spets
och skyfallet
inte kom från himlen, sa du

'stockholm
är en dödsmask'


och jag var inne i dig
ett tag
för att tappa bort mig,

de vackraste dikterna
är de som betyder minst
och jag undrar

om du verkligen går
om du är allvarlig

om din kropp sörjer vårt förlorade barn
en gång i månaden



med penna och papper
kan jag rita nya hål, måla nya kroppar,
ett tomt skal
i ett annat, kroppen i sin cell
betalar sin hyra

jag skapar en annan verklighet
där våra livslinjer drar
åt samma håll
och mitt ansikte
gjuter en mask till dig
att bära
när du är ensam

och ser du, krossade käkben
tung panna
och allt jag nånsin lovat
i rynkorna under ögonen,

se, huden ligger stilla
som ett dött hav




älskling, ljusen, i badrummet
i slutet på tunneln
ljusen som slår i vattenpölarna från bilarna
stryper mig
sätter min strupe i brand


det finns en rörelse, nånstans mellan
att lämna och stanna kvar

en kalkyl jag aldrig förstod

en beräkning som saknade facit

och därifrån kom de hjältar som visade oss
hur man dör
utan att glömmas bort

som raka i ryggen ser ner på oss
från fotografierna, tavlorna

som viskar i ryggraden, bekänner sina övergrepp
sina missbruk

det var vi, älskling

det var vi som stöptes i deras form

det var vi som betalade priset