som barn var jag väldigt aktiv
och ville aldrig vara inomhus så
jag hittade kompisar i vårt barnrika
område och glömde ofta gå in och äta

mamma hade principen att aldrig gå ut
och ropa in mig trots alla mina försök att
få henne till det så fick jag hitta andra trix
för att bli sedd av henne men det var knepigt

ett tag försökte jag säga till kompisarna att
jag inte fick lov att vara ute på kvällen och
att jag absolut måste gå in när gatlyktorna
tändes - fast det var inte ett enda dugg sant

mamma hade åsikten att jag skulle ha vett
på det själv och en gång många år senare
berättade jag för henne om detta och hon sa
"men om jag vetat att det var så viktigt så"

den gången var det viktigt
den gången betydde det att
min mamma brydde sig om
huruvida jag kom in eller ej

det är väl klart att hon gjorde det men jag
ville att det skulle synas och jag ville ju så
gärna vara som de andra för det ropades in
barn hela tiden och jag var alltid ute sist

när kvällen var sen och det ändå var dags
att krypa i säng så var jag olustig över det
ända tills jag började skolan kändes det
som om dagen inte borde ha slutat där

den känslan följde mig så fort jag var ledig
och då var det som om jag inte tillät mig
bli trött för jag ville inte gå och lägga mig
kanske var jag ledsen för att dagen var slut

detta har givetvis
gett upphov till en
hel del funderingar
och ibland tror jag
att jag har svaret

och visst är det sant att barndomsminnena
växer till sig med åren för när det finns tid
så kommer de fram i en allt växande skara