Ingen tid för rast, ingen tid för att känna efter om såret fortfarande blödde ymnigt.
Hon sprang, sprang för sitt liv utan att riktigt veta varför, hon kunde ändå inte ändra på det. Han hade sagt till henne att det inte skulle göra ont, att inget direkt skulle hända henne något, bara några små förändringar. Allt skulle bli bra.
Grangrenarna smällde henne i ansiktet och rev de bara benen. Hon brydde sig knappt. Hon vred huvudet bakåt men såg inte om han följde henne. Det rev i halsen och kroppen verkade vilja sprängas. Hon snyftade till men fortsatte att springa på skogsstigarna.
Plötsligt tornade ett hinder upp framför henne, hon skrek till av skräck och förvåning. Hon hann precis stanna innan hon hade sprungit rakt in i hans famn.
Nu rann tårarna i floder som om de aldrig hade gjort annat.
- Det är redan för sent min kära. Det är redan gjort. Du kan inte ändra ödet, sa han lugnt med sin vackra mörka röst.
Hon skakade förtvivlat på huvudet och viskade:
- Nej, nej det kan det inte vara.
Han tog ett steg närmare henne och sträckte ut en hand. Han log:
- Du måste inse att du nu är en av oss.
Hon skrek, högt i den annars så tysta skogen. Månljuset silade sig igenom de täta grenarna, han lyste kusligt och såg blekare ut än vanligt. Han såg fortfarande lika oberörd.
- Jag kommer aldrig bli en av er, aldrig vill jag få ert eviga, smutsiga liv. Aldrig! Vrålade hon förtvivlat. Han log hånfullt och sa silkeslent:
- Jo, såret är ett tecken på att du nu officiellt är en av oss, en vampyr.
Hon tog snyftande hans hand, utan att egentligen ha något annat val.