Knakandet ifrån brutna kvistar ekade i den öde skogen. Pulsen slog i en jämn men något snabbt. Benen hade domnat. Elin märkte inte ens när hennes nakna fötter sattes ner eller lyftes ifrån den barriga stigen.
Det enda som hon höll sin koncentration på var minnena:

- Du, jag vill inte prata med dig!
Så hade hon sagt till den enda killen hon verkligen älskat. Det var hennes eget fel, men hon ville så gärna skylla allt på Frida och Amanda. För om de inte hade varit där eller sagt att de tyckte han bara var en ful tönt, då skulle hon aldrig ha sagt så dumt. Men så var det inte.
Hon skulle aldrig ”valt” att dra på sig rollen som klassens populäraste. Det skulle ha förändrat allt, kunna få vara den pluggis hon verkligen är, då skulle allt vara annorlunda.
Nej, det hade räckt med att Frida, Amanda och de andra skulle ha befunnits någon annanstans, det skulle ha räckt. Då skulle hon självklart ha svarat ett ärligt svar på hans fråga.
Men nu var hon inte det, hon stod för sina egna kommentarer.
Elin var rädd, aldrig kunde eller skulle hon erkänna det. Men klassens gömda åsikter om henne skrämde henne. Alla dumma ord de sa bakom ryggen på henne. Varför kunde hon inte få slippa i alla fall det?

Elin sprang till en stor sten hon siktat in sig på och satte sig tungt på den, utan att bry sig om i fall hennes byxor skulle bli smutsiga.
Tårarna forsade straxt ner för kinderna på henne, hon ville inte synd om sig själv, men när hon tänkte just så, då lev tårarna ler. För hon visste hon hade gjort fel, hon borde inte tycka synd om sig själv, det var ju rätt åt henne egentligen.
Hon satte händerna för ansiktet. Hon började skaka och hulka förtvivlat, hon kunde inte sätta stopp på sig själv.
Hon hade ju faktiskt till och med kommit i samma So-grupp, dem hade stött på varandra i parken, där hade de till Elins förtjusning pratat, ganska länge faktiskt. Men så självklart händer det här.
Hon grät hejdlöst när hon plötsligt kände en varm hand på sin axel, tvärt slutade hon att gråta av förvåning. Hon vände sig snabbt om. Hennes ögon spärrades upp av förvåning och förtvivlan, hennes hjärta började bulta snabbt och hårt innanför bröstkorgen.
Där stod han med solnedgångens ljus i ryggen och hans blonda rufsiga hår lyste likt en gloria om hans huvud.
- Förlåt, viskade Elin, tittade sedan ner i marken av skam. Hon väntade på ett svar, men det kom inget. Hon vände sig snabbt om och hann ta ett steg innan han tog tag om hennes arm. Hon vände sig om med tårarna i ögonen och kinderna röda av skam.
- Du har aldrig varit finare än nu med dina svarta tigerränder på kinderna, log han mot henne och drog in ett djupt andetag innan han fortsatte:
- Trots att du inte varit särskilt snäll mot mig eller någon annan, jag förlåter dig för det.
- Hur kan du göra det? Frågade hon snyftande av glädje och sorg på samma gång.
- Jag har sett den du verkligen är, det övertygar mig tillräckligt. Sedan så… sa han och tystnade ett ögonblick för att titta ner i marken. Han tittade snart upp med ett litet leende på läpparna.
- Jag älskar dig Elin.