Förtvivlat vände hon på huvudet och gav sin make en sista förtvivlad blick som vittnade om rädsla och ett krav om hjälp. Hennes make vände bort blicken och grimaserade ogillande. De robusta männen förde henne bryskt och skoningslöst vidare. Folkmassan som stod samlade runt omkring henne som en allé, spottade mot henne och skickade slag och hårda ord mot henne. De båda männen som förde henne framåt puttade undan de som försökte tränga sig fram och slå henne. Gina visste inte om hon skulle vara tacksam eller tycka det bara gjorde saken värre. De fortsatte framåt, hennes blick var fäst på det i ordning gjorda bålet. Där skulle hon möta det de ansåg vara det rättmätiga straffet för en sådan som de hade dömt henne till att vara. Häxa, trollpack, barnarövare. Gina slängde en sista förtvivlad och ändå hoppfull blick bakåt. Nej ingen verkade annat än hata henne, hennes make var borta och resten av hennes familj hade ännu inte kommit, troligen kom de inte överhuvudtaget.
De surrade fast henne på bålet och tände på, lågorna slickade träet och det började bli varmt. Gina kände hur hettan gjorde henne svimfärdig, hon blundade och kände våta tårar rulla ner för kinderna. Döden på grund av min visdom om örter och givmildhet. Allt för att min ko mjölkade men inte grannens. All hjälp byn hade fått under året, nej inget av det kom dem ihåg, var hennes sista tankar. Gina hade känt sig sårad och förödmjukad. Om hon hade varit en häxa skulle hon aldrig ha brunnit upp, men nu var hon inget annat än en kvinna med ett gott och hjälpsamt hjärta. En oskyldig dömd kvinna, en sårad ängel.