Världen kan beskrivas som en stor moder.
Hennes läppar är vinden som smeker min kind,
hennes värme kommer ifrån solen,
vattnet är hennes brusande ord.
Elden vi tänder är hennes farliga lek,
därför är hennes brusande ord vattnet,
som släcker elden.
Vår moder är den vackraste och under vår vård,
så varför fortsätter vi förstöra henne?
Därför undrar jag När solen går ner om den kommer stiga upp,
kommer hon ha tröttnat på oss eller väntas hennes skoningslösa vrede på oss?