Varför finns kärleken....säg! 

Vad finns det mer att säga
Finns det något som är osagt
om den oändliga sorgen.....
och om den eviga kärleken

Den här texten är svår att skriva
minnena gör ont men jag försöker
föregripa bröllopsdagens våndor
som jag hoppas ska bli lite lite
lindrigare den här gången men jag
vet ju att jag längtar mig så nära
galen man kan bli av saknaden....

Du vet när hjärtat hotar att sprängas
i bitar och ingen tröst finns att få -
då läser jag STÅ STILLA I SMÄRTAN
och ser på bröllopsfotot från klippan
där min älskade är LYCKLIG - och
har fyllt huset med doftande kaprifol
för så skulle min älskade velat ha det

(textens form är medvetet vald så här)

Jag hade inga föreställningar om ett liv

utan min älskade.... så långt kunde inte min

fantasi sträcka sig - hur skulle den kunna det

när vi hade fullt upp med att hålla huvudet så

kallt det gick under alla behandlingar - försökte

att inte gå under och förtvivla - försökte att ha lite

hopp kvar om att läkarvetenskapen ändå kanske

hade kommit lite längre - kanske kunde man bota

helvetessjukdomen - och min älskade skämtade

ofta om sin situation och med personalen på sin

avdelning för han blev alltid älskad av alla vart

han än kom var han ständigt omtyckt och jag

gladdes för att det gjorde honom så gott - och

att få beskedet om en obotlig sjukdom när man

är mitt i livet och börjar se en härlig pensionering

framför sig som hemmaman för att frun skulle

slita ett tag till skojade han ofta om - men vad

kände han inombords - vad teg han om för att

bespara mig den ångest jag inte kunde hålla i

Hur hanterar en människa ett sådant besked

utan att gå sönder - jag vet inte och kan inte

heller begripa den styrka han hade - bara vara

full av beundran och den växer för varje gång

jag sitter och minns de sju åren ja det blev

sju år med döden i hälarna med svärdet över

sig med ständig ovisshet men med en aldrig

sviktande livsglädje - hur kan sådant gå till

hur kan en människa vara så STOR - jag är

förstummat förundrad och ser min egen

pyttelitenhet och minns allt på en och

samma gång så minnena kolliderar och

snart blir det kaos igen för att gråten ska

ut samtidigt men jag vill ha texten klar

En gång per månad var det provtagningar

och sedan tog det en vecka att få svaren

som vi satt och väntade på och hoppade

högt när telefonen ringde och ibland var

resultaten nedslående och jag ser det

redan på hans rygg där han står och

kämpar för att höra allt medan tårarna

rinner och han springer i min famn för

att förtvivlans klor tar tag i honom -

igen - för vilken gång kan jag inte räkna

Där står vi och håller om varandra

blandar vårt snor och jag säger att

du får inte lämna mig - snälla lämna

mig inte - nej aldrig svarar han -

aldrig lämnar jag dig min älskade -

du som är ljuset i mitt liv som är allt

men det är ju du som är mitt ljus

och mitt allt svarar jag och kan inte

sluta gråta men vill veta vad som

ska göras i nästa steg och han har

skrivit datum på en lapp och besked

om att hämta nya läkemdel igen

Snart kan jag inte komma längre

med den här texten för det blir så

mycket tårar och slag i magen av

att min älskade hade det så svårt

att han skulle behöva lida så......

det är nog det värsta av allt - att

bara stå där och inget kunna göra

för att lindra och trösta när man

själv är så förtvivlad att det inte

ens finns ord - och därtill hade

vi bröllopsdag men den gången

fick vi vänta med firandet och

de ord som kommer för mig nu

är vad vi alltid sa till varandra

I love you forever because

och så är det för att kärleken

är evig och för att sorgen är

dess pris - visst är det högt

men inget pris kan vara FÖR

högt när jag har fått leva med

en så underbar människa - ja

jag kan säga utan överord att

HAN VAR EN RIKTIG MÄNNISKA